…från en bekant i Sundsvall som berättar att filmen ”Gazas tårar” ska visas i programsalen i något som heter ”Kulturmagasinet” den 30/11. Bakom initiativet och arrangemanget står bl a palestinagruppen i stan samt de gamla broderskaparna – de nuvarande socialdemokraterna för tro och solidaritet. Och just det – apropå solidaritet: min bekant berättar att det i stan och med hyfsat jämna mellanrum förekommer demonstrationer, föredrag (Victoria Strand var tydligen där tidigare i år och höll ett föredrag om Ship to Gaza, som ju dock till sist blev ett fiasko och ett antiklimax), filmer och annat som handlar om palestiniernas situation och lidande, och som fördömer Israel, direkt eller indirekt. Och den här filmen fortsätter i den andan – den sägs ju skildra ”verkningarna” av kriget. Min bekant berättar att affischen om evenemanget mycket riktigt visar en gråtande palestinier. Men när erbjöd kommunen någonsin en plattform för solidaritet med lidande människor i Israel, sådana som har drabbats av terrorism? Aldrig någonsin, enligt min bekant i Sundsvall.
Slår jag in öppna dörrar? Am I preaching to the choir? Det är under alla omständigheter slående att den massiva fientligheten mot Israel bland många grupper i Sverige i praktiken leder till selektiv solidaritet - ”vi lider med människorna i Gaza, men struntar i människorna i Israel”. Det är ett slags avhumanisering. Det är en del i en Israel-fientlig strategi. Och för att animositeten och hatet ska hålla i sig krävs just att man avhumaniserar israelerna - vi uppfattas som anonyma och onda förövare/bödlar, punkt slut.
Det är alldeles sant att jag som israel bör anstränga mig för att inte avhumanisera palestinierna – så att jag inte reducerar dem till ett ont kollektiv. Och det finns faktiskt många israeliska journalister, författare och dokumentärfilmare som regelbundet konfronterar mig och alla andra med bilder från en annan och bister verklighet, t ex i Gaza. Att utmana sig själv och sina fördomar mot andra är verkligen en tuff kamp. Ingen är immun mot just fördomar och förenklingar. Så jag undrar – anstränger sig socialdemokrater för tro och solidaritet, och alla andra, för att motverka det populistiska Israel-hatet i Sverige? Utifrån vad min bekant berättar från Sundsvall så tycks det snarare vara så att man underblåser och främjar hatet och den selektiva solidariteten. På frågan ”Är Roy Alterman en människa?”, så skulle nog Peter Weiderud förmodligen svara ”ja”, men tyst känna/tänka ”nej”. För att kunna fortsätta med de anti-israeliska kampanjerna krävs nämligen att jag och alla andra israeler håller oss till den föreskrivna och tilldelade rollen - den som ond och anonym förtryckare. Men min hälsning är – som avslutning – att jag är en människa. Jag ifrågasätter inte lidandet i Gaza, men påminner exempelvis om en annan bekant till mig, som bor i Sderot och som fortfarande lider av svåra fysiska och psykiska men av den terror som drabbade staden samtidigt som bomber och tårar även föll i Gaza.
Proportioner? Hur många har dödats i Sderot jämfört med i Gaza?
Hallå där Bulten, man skall vara nöjd att det var inte många som har dödats i Sderot jämfört med i Gaza, med tanke på citaten av Article (9) Liberating Palestine and protecting its holy places is an Arab, religious and human obligation. ur ”FATEH Constitution” – samt Article (19) Armed struggle is a strategy and not a tactic, and the Palestinian Arab People’s armed revolution is a decisive factor in the liberation fight and in uprooting the Zionist existence, and this struggle will not cease unless the Zionist state is demolished and Palestine is completely liberated.
Det är märkligt att de kallar sig för ”the Palestinian Arab” (som i Gingrichcs palestinian remark häromdagen) People’s armed revolution is a decisive factor in the liberation fight and in uprooting the Zionist existence, and this struggle will not cease unless the Zionist state is demolished(!) and Palestine is completely liberated.
Varför behöver man proportioner när det handlar om en klar deklaration om att ”the Zionist state is demolished”?
Hallå där Bulten, av någon anledning hade jag på känn att du skulle dyka upp här på bloggen. Poängen handlade dock inte om att jämföra antalet döda och skadade – om att gradera och rangordna lidandet. Jag undrar bara vad det är som får svenska kommuner att regelbundet erbjuda filmer och föredrag som visar lidande människor, palestinier, samtidigt som man låter de lidande människorna i Israel förbli de anonyma förtryckarna/förövarna?
Jag skulle tro att proportionerna dödade i Gaza vs Sderot ganska väl följer proportionerna av ”av kommunerna erbjudna filmer och föredrag” från de nämnda områdena. Inget unikt för denna konflikt, så är det i de flesta konflikter världen över.
Jag skulle tro att du har fel.
Pingback: Roy B. Altermans blogg förtjänar att få större uppmärksamhet « fredsprocessen
Det intressanta är ju inte altalet dödade utan vilka som dör. På den Israeliska sidan är antalet döda civila 80% och militärer 20%. På den andra sidan är det omvänt! Men så spränger ju inte IDF heller bussar och pizzerior.
Bulten har onekligen en poäng där. Men finge araberna som de ville vore alla i Israel döda. De har viljan men ännu inte förmågan. För Israel är det tvärtom. De har förmågan men inte viljan, att döda någon i onödan.
Israel försvarar sig. Araberna attackerar.