Det är naturligtvis en skandal att Ulf Bjereld…

…i en text kritiserar Israel men inte har ett enda negativt ord att säga om den islamistiska terrororganisationen Hamas. Bjerelds stöd till Hamas uttrycks bl a av att han inte ens använder ordet terrorism utan istället talar om islamisternas ”verksamhet”. Denna perverterade uppfattning hos Bjereld kan nog inte förklaras på något annat sätt än att han känner ett mycket djupt hat mot Israel.

Han publicerar också en reservationslös hyllning till det aktuella ”avtalet” mellan Fatah och Hamas om att bilda en interimistisk palestinsk samlingsregering, bestående av teknokrater utan partitillhörighet. Jag kan då bara kort tipsa om att Hamasledarna i Gaza däremot har reservationer och motsätter sig avtalet – Hamas´Gaza-based leadership challenges Palestinian unity deal. Djupa motsättningar inom Hamas, alltså, förutom sprickorna mellan Hamas och Fatah. Men samtidigt måste man inse att en ”samlingsregering”, bestående av ”teknokrater utan partitillhörighet”, inte kan betraktas som en manifestation om genuin enighet. De palestinska ledarna har i själva verket än en gång misslyckats med att ta itu med och reda ut sina interna problem. Den aktuella ”övergångsregeringen”, i dess nuvarande form, är en bekräftelse på att palestinierna fortfarande är djupt splittrade och inte kan enas i en hållning som möjliggör direkta förhandlingar med Israel.

Det är vidare falskt och förljuget av Bjereld att ensidigt skylla avsaknaden av direkta förhandlingar på Israel. Netanyahu har under lång tid tydligt uttryckt att han är redo att dra igång förhandlingarna, men Abbas har hållit sig borta från bordet. Och genom att kräva ett totalt byggstopp samt att Israel i förväg måste gå med på vissa klausuler (exempelvis i dokument deklarera sin hållning ang. den framtida gränsdragningen), handlar det bara om att förse sig själv med ursäkter för att slippa förhandla. Israel skulle ju också kunna lägga fram ett antal villkor för att gå med på direkta förhandlingar, t ex: Hamas måste först avväpnas. De palestinska ledarna måste i förväg gå med på att acceptera ”förändringar på marken”. Men Israel har inte lagt fram sådana villkor, utan accepterar att det finns brister på båda sidor, samt noterar att det finns anklagelser åt båda hållen om en rad omständigheter, men att detta inte ska användas som svepskäl för att slippa förhandla. Netanyahu säger: låt oss dra igång direkta förhandlingar om allt. Men Abbas har tills vidare valt en annan väg. Den vägen handlar bl a om att, i diplomatisk mening, försöka isolera och belägra Israel. Detta är en fientlig hållning mot Israel. Bjereld anammar denna fientlighet. Denna fientlighet kommer dock verkligen inte som en överraskning.

Undertecknad anser att den nuvarande regeringen i Jerusalem varken kan eller vill göra det som krävs för att få ihop ett fredsavtal med palestinierna. Så när Abbas använder svepskäl för att slippa förhandla – för att istället kunna odla sitt eget eftermäle, göra sånt som han tror förbättrar palestiniernas förhandlingsposition, hålla ”Palestinafrågan” het och aktuell och tvinga Obama att under valåret aktivt förhålla sig till ärendet etc – då räddas Netanyahu undan de direkta förhandlingarna. Koalitionen består, tiden går – de palestinska ledarna driver på för att kunna belägra Israel, istället för att sitta ner och förhandla.

De tänkta massdemonstrationerna och marscherna kan säkert komma att bli mediavänliga spektakel, men inte mycket mer än så. För när dammet har lagt sig och folk lagt undan megafonerna och slagorden återkommer vi alltid till det som både USA och EU har varit väldigt tydliga med: de palestinska ledarna har naturligtvis rätt att göra vad de vill, så länge dessa aktiviteter inte är våldsamma eller hetsar mot Israel, för att främja sin sak och palestiniernas längtan efter en självständig stat, men i slutet av dagen är det endast direkta förhandlingar mellan parterna som kan leda till en hållbar tvåstatslösning.

Men det viktigaste innehållet och budskapet i Bjerelds text har egentligen inte särskilt mycket med den faktiska situationen i Mellanöstern att göra. Bjerelds stora poäng handlar om hat mot Israel, samt – vilket i Sverige verkligen borde betraktas som en skandal – om en fullständigt huvudlös ovilja att ta avstånd från Hamas´terrorism. Det senaste inlägget talar alltså ett tydligt språk – de enda bland alla inblandade parter som enligt Bjereld bär skulden till de uteblivna förhandlingarna, och som därför måste kritiseras och fördömas, är Israel. Samtidigt friar han inte bara de palestinska ledarna från allt ansvar till samtalsdebaclet, han välkomnar även Hamas in i den politiska och diplomatiska värmen, utan att islamisterna först har avkrävts att upphöra med terror och att erkänna Staten Israel.

Bjereld borde läsa Spinoza: Odium numquam potest esse bonum. Ty det måste vara hat som grumlar professorns omdöme, så till den grad att han skriver texter som fördömer den demokratiska rättsstaten Israel och som välkomnar och omfamnar den islamistiska terrorismen.