I utrikesdeklarationen finns inte ett ord om Libanon och Hizbollah. Detta är en allvarlig brist och regeringen borde skämmas – man tycks inte ta regionens sammanlagda konflikter och farliga komplexitet på allvar. Ban Ki-Moon uttryckte nyligen skarp och tydlig kritik mot att det idag i Libanon finns en ”stat i staten”, i form av en tungt beväpnad Hizbollah-milis, parallellt med den libanesiska statens armé. Detta är fullständigt oacceptabelt och borde fördömas även av den svenska regeringen. Känner inte svenska politiker till kravet från det internationella samfundet om att Hizbollah måste avväpnas? Utrikesminister Carl Bildt borde även uppmärksamma och kritisera Hizbollah för att man i strid med resolution 1701 placerar ut vapen och ammunition söder om Litanifloden. Hizbollahs kopplingar till Iran, samt till regimen i Syrien, gör att Hizbollah/Libanon nog får betraktas som en mycket farlig och tickande bomb. Tystnaden kring detta i Sveriges Riksdag är mycket bekymmersam.
Kritiken mot Assads regim i Damaskus är tydlig och bra. Det är också utmärkt att Sverige ”tillsätter en ambassadör för att utveckla dialogen med och stödet till den demokratiska oppositionen.” Det som saknas är kritik mot Iran och Hizbollah, som ju aktivt agerar för att rädda diktaturen i Syrien och att hålla kvar Assad vid makten. Det hade också varit bra om man valt ett mindre självsäkert språkbruk angående regimen i Damaskus (”…vars dagar alla vet är räknade.”) Just nu har Assad i själva verket stärkt sitt grepp om landet. Och han åtnjuter som sagt fortsatt massivt stöd från bl a Kina, Ryssland, Iran och Hizbollah. Dessutom bör man nog inte vara alltför ivrig med att profetera om utvecklingen i Mellanöstern – ingen i den svenska riksdagen förutsåg de omvälvande förändringarna i det som kallas för den ”arabiska våren”, och ingen – inte heller utrikesministern – kan förutsäga utvecklingen i Syrien. Visst finns tecken på att regimen förr eller senare kommer att tvingas bort, och visst ska vi aktivt stödja det syriska folkets kamp i det som kallas för den tuffaste och mest heroiska revolutionen i Mellanöstern, men framtiden är oviss. Det kommer exempelvis rapporter om att krigare från Irak, samt Al-Qaida terrorister, tar sig in i Syrien för att bekämpa Assads regim (men knappast med syftet att bana väg för en demokratisk övergångsprocess). Det blåser också kalla-kriget vindar över Syrien, eftersom Ryssland ställer sig på diktaturens sida, och därmed väljer en skarp konfrontationspolitik visavi USA och EU. En annan parameter är att Free Syrian Army har noterat att exempelvis Hizbollah står på Assads sida. Det finns risk för att den syriska rebellarmén, i ett senare skede, bestämmer sig för att också göra upp räkningen med de som stöttade Assads blodiga och brutala tillslag mot oppositionen. Det vore både en skandal och en tragedi om Assad och diktaturen segrade. Men en sönderfallande regim i Damaskus öppnar för en oerhört farlig övergångsprocess, med uppenbara risker för att krisen i Syrien vidgas och utvecklas till en större och regional konflagration. Man kan inte använda revolutionerna i Tunisien, Egypten och Libyen som mallar och tro att man utifrån detta kan förstå, hantera och reda ut allting i Syrien.
Låt mig bara kort också säga att Carl Bildt borde, i debatten i kammaren, även ha fördömt det iranska terrordådet i New Delhi, som riktades mot den israeliske ambassadören. Och regeringens ord i utrikesdeklarationen om Irans kärnvapenprojekt är enligt min mening allt för återhållna, även om Sverige inser och betonar allvaret i situationen. IAEA-chefen Yukiya Amano har tidigare bl a sagt följande:
What we know suggests the development of nuclear weapons. We want to check over everything that could have a military dimension. I have absolutely no reason to soften my report. It is my responsibility to alarm the world. The overall pattern led me to the decision to alarm the world. The more pieces [of information], the clearer the pattern becomes.
Och, från Ban Ki-Moon:
The onus is on Iran. They have to prove themselves that their nuclear development program is genuinely for peaceful purposes, which they have not done yet.
En ny IAEA-rapport är dessutom på gång. Ur en artikel i Haaretz – Harsher IAEA report on Iran nuclear program expected next month:
Upcoming follow-up report apparently includes new details about efforts by Tehran to develop nuclear warheads for ground-to-ground missiler. Additional revelations by the IAEA could be the basis for even harsher international sanctions against Iran.
Jag vill i det här sammanhanget passa på att invända mot utrikesministerns ord om att utvecklingen i Syrien kan få konsekvenser ”från Beirut till Basra.” Jag föreslår istället att Sverige, utan att för en sekund förringa allvaret och farorna i och med revolutionen i Syrien, bör ta fasta på Irans kärnvapenplaner och terroristsponsring (Hizbollah, Islamiska Jihad, Hamas, Qudsstyrkan inom Revolutionsgardet), och klargöra att detta kan få synnerligen farliga konsekvenser från ”Teheran till Tripoli”. Det största hotet mot stabiliteten och freden i Mellanöstern kommer från Iran. Bildt kan ju exempelvis fråga ledarna i Saudiarabien och Gulfstaterna hur de ser på den islamiska regimens aktiviteter och ambitioner i regionen. Dessutom agerar Iran aktivt med stöd till de islamistiska terrorister som motsätter sig en fred mellan israeler och palestinier. Den islamiska regimens ideologi genomsyras också obestridligen av antisemitism. Jag tycker nog att utrikesminister Carl Bildt banaliserar bort Irans och den islamistiska terrorismens destruktiva och brutala realitet, samt dess hot mot den internationella freden och stabiliteten.
Det hade också varit på sin plats med några ord från Bildt där han åtminstone uttrycker oro över islamisternas framgångar i exempelvis Tunisien och Egypten. Förhoppningen är givetvis att vi i dessa länder ska få se verklig och fredlig demokrati, men man får bara inte blunda för de aggressiva och antisemitiska tongångar och målsättningar som exempelvis omhuldas och uttrycks av Ennahda i Tunisien, eller av Al-Nour partiet och det muslimska brödraskapet i Egypten. Jag vill också undervisa de svenska riksdagsledamöterna om att säkerhetssituationen alltsedan Tahrir-revoutionen kraftigt har försämrats i Egypten, inte minst i Sinai, som av vissa bedömare nu ses som ett slags ingenmansland, där beduiner och terrorister tar lagen i egna händer och genomför våldsdåd och allt mer omfattande smuggeloperationer (av terrorister och vapen).
Så till det passionerade grälet om Israel/Palestina-frågan. Att erkänna eller inte erkänna Palestina tycks vara de svenska politikernas stora fråga. En viktig insikt som saknades i debatten, något som exempelvis Urban Ahlin överhuvudtaget inte tycks känna till, var det som USA och EU är väldigt tydliga med – nämligen att det endast är direkta förhandlingar mellan parterna som kan leda till en hållbar palestinsk stat och en fredlig tvåstatslösning. Därmed blir ett erkännande i det här läget blott en symbolisk gest och lite klatschig plakatpolitik. Vi vet ju redan sedan många, många år att det internationella samfundet vill se en palestinsk stat, och att man kommer att erkänna och välkomna den när parterna har förhandlat klart och deklarerat att man nu har kommit överens om alla detaljer. Efter en sådan deklaration vidtas åtgärder för att verkställa överenskommelsen – bosättningar evakueras, gränserna etableras osv. Sen ansöker de palestinska ledarna om fullvärdigt medlemsskap som stat i FN, och säkerhetsrådet och det internationella samfundet, inklusive Sverige, erkänner då Staten Palestina. Att föregripa den här processen genom att idag erkänna Palestina blir som sagt blott en onödig gest utan verklig substans och mening för de berörda människorna i området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Jag vill också påminna Ahlin, Linde och de andra om att den nuvarande regeringen i Jerusalem - liksom tidigare regeringar under Olmert, Sharon, Barak, Netanyahu del 1 samt Rabin – formellt och tydligt har deklarerat Staten Israels otvetydiga hållning: ja till direkta förhandlingar, ja till fred. Idag har dock Abbas och de andra palestinska ledarna valt att tills vidare avstå från förhandlingar för att istället satsa på andra aktiviteter.
Det är vidare både egendomligt och ett uttryck för en mycket konstig och oseriös inställning, när Carl Bildt ser att dagens utveckling, inte minst i form av den fortsatta bosättningspolitiken, innebär ”betydande faror för framtiden.” Igen – det är legitimt att uttrycka kritik mot bosättningspolitiken, men det är fullständigt oacceptabelt att Sveriges utrikesminister, i det aktuella sammanhanget, väljer att spela dum och ignorera andra ”betydande faror”. Utgör inte Hamas´kupp i Gaza, där man med väpnat våld tog makten över området, samt islamisternas fortsatta och konsoliderade makt över Gaza, ett stort problem och något som hotar Kvartettens ansträngningar om att få till direkta samtal och en fredlig lösning? Är det inte att äventyra stabiliteten i regionen och det åtrådda fredsarbetet, när premiärminister Ismail Haniyeh säger att Hamas aldrig kommer att erkänna Israel, och att den väpnade kampen kommer att fortsätta till dess att hela Palestina (från floden till havet) har befriats (betyder att Israel ska utplånas)? Människan har ett huvud, men där bör det finnas plats för minst två tankar. Tanke nr. 1: Ja, det är rätt att stödja de israeler och palestinier som aktivt verkar för att främja förhandlingarna och fredsarbetet. Tanke nr. 2: Ja, det är på samma gång rätt att bekämpa de krafter (t ex Iran-Hamas-Islamiska Jihad-Hizbollah) som öppet deklarerar att de aldrig kommer att erkänna Israel.
Till sist – det senaste årets händelser har visat att Mellanöstern är mycket mer än Israel/Palestina-frågan. Och det kommande årets händelser lär bekräfta att det största hotet mot inte bara det israelisk-palestinska fredsarbetet, utan även mot freden och stabiliteten i hela Mellanöstern, kommer från Ahmadinejad, Khamenei och de andra ledarna i den islamiska republiken i Iran.
Uppdatering – Ahmadinejad unveils three new Iran nuclear projects
Iran using ´advanced uranium centrifuges´; cuts oil to 6 EU states
Majoriteten vill erkänna en palestinsk stat. Varför ska så inte ske då? Jag vill påminna att Sverige var ett av endast tolv länder i hela FN, som röstade nej till erkännande. När Sverige kunde röstat blankt eller ja.
En som säger sig vara villig att förhandla, är inte nödvändigtvis den som vill ha fred. Du av alla borde inse betydelsen av ”symboliska handlingar” och politisk pr. Och nyanserna som du så gärna talar om. Man säger att man kan, och skapar omöjliga omständigheter för att förhandlingar ska uppstå. Och om Abbas ändå skulle komma ur den knipan han faktiskt varit i länge nu,och fortfarande sökt sig till förhandlingsbordet, så skulle det innebära att Abbas måste diskutera alla frågor på nytt, då det arbetet han slutförde med den förra israeliska regeringen (som du så noga påpekade också ville förhandla) totalt skrotats av den nuvarande regeringen i Israel.
Netanyahu vinner politiken. Han är villig att förhandla, om helt verklighetsfrämmande krav, under helt orimliga pågående omständigheter. På samma gång arbetare han aktivt för att Abbas ska försvagas, och för att Abbas inte ska komma till förhandlingsbordet.
Det fred som Israel en gång ville ha (om det nu funnits någon gång) är inte det fred som den nuvarande regeringen i Israel söker. Alla vill ha fred. Frågan är under vilka omständigheter och villkor.
Shalom
Jag säger som bekant inte amen till allt som kommer från den nuvarande regeringen. Netanyahu utnyttjar de palestinska ledarnas taktik för att själv kunna köra förhalningsspelet. Och Abbas anser att det är meningslöst att förhandla med Netanyahu, och väljer därför i år att satsa på annat.
Abbas må anse vad han anser. Och vad anser du, av erfarenhet, att förhandlingar med Benyamin Netanyahu ger?
Du har sagt amen ngn gång, och allting är väl inte dåligt medger jag. Dock saknar i alla fall jag den direkta kritiken, vilken inte betyder att du alltid säger amen till allt som kommer från nuvarande israeliska regeringen, utan det betyder bara att du ställer dig tyst till det.
Ska ta en paus från bloggvärlden.
Amen
J., jag är bara en människa. Det finns väl en sisådär 7 miljarder ämnen och aspekter som jag inte har bloggat om. Det som främst irriterar mig i och med mitt land Israel är den nuvarande justitieministern som, tillsammans med Netanyahu & Co, stiftar räddhågsna och enligt min mening korkade lagar som eroderar marken kring vår demokratis fundament. Jag skulle alltså gärna se en annan regering i Jerusalem, även med avseende på diplomatin och fredsarbetet. Men det förefaller ju nu som att koalitionen kommer bestå fram till och över det amerikanska presidentvalet.