Israels försvarsminister säger att iranierna försöker ge sken av ha nått fram till en bättre och mer avancerad situation än vad som faktiskt är fallet, med syftet att övertyga samtliga aktörer om att man har passerat ”the point of no return” – att det nu inte finns någon återvändo – och att det är för sent för bombningar. Men detta är alltså en bluff, enligt Barak. Iran har inte passerat denna ödesdigra punkt.
Fascinerande. Tidigare har flera utspel gjorts av seriösa och professionella bedömare (Aviv Kochavi, Amos Yadlin m.fl) om att Iran passerade denna punkt redan för 4-5 år sedan. Så vad är det som gäller? Bara ännu ett litet kapitel i den desinformatoriska boken om Irans kärnvapen? Vem ljög och ljuger mest, störst och bäst?
Debkafile menar att Barak anpassar sina uttalanden i enlighet med önskemål från Washington, sånt som bl a har framförts av Leon Panetta direkt till Barak och Netanyahu. Rykten cirkulerar nämligen om att USA och Iran har kommit överens om att inom en snar framtid hålla nya samtal om Irans nukleära projekt och aktiviteter. Obama ska alltså enligt dessa uppgifter vara fast beslutsam om att ge de iranska ledarna ytterligare möjligheter till att ordna ärendet på ett fredligt och diplomatiskt sätt och därmed undvika en militär showdown i år. I en opinionsartikel i New York Times skriver Dennis Ross om att den islamiska republikens regim är mer isolerad än tidigare, och att sanktionerna börjar bita rejält, och att detta, tillsammans med andra parametrar, gör att Teheran förmodligen är redo att prata. Just nu och några månader framåt har vi en bra och lämplig säsong för diplomati. Och visst – Ross anses vara en initierad och trovärdig person.
Men ska vi tro på detta? Obama arbetar intensivt bakom kulisserna och har lyckats förmå iranierna att gå med samtal? Israel har av Obama blivit tillsagt att dämpa retoriken och låta den amerikanske presidenten ge detta en chans under våren?
Möjligt. Samtidigt påminner analytiker om att Iran nu tycks vara på väg att bli självförsörjande när det gäller uranstavar till reaktorn i Bushehr (amerikanska och israeliska uttalanden menar dock att detta inte är sant). Sanningen här känner jag inte till, men det kan ändå vara värt att notera att Iran teoretiskt skulle kunna komma dithän att man ur dessa uranstavar (ur använt kärnbränsle) kan producera plutonium (Upparbetning) och använda detta till bomber. Den minsta erforderliga mängden plutonium som behövs för en bomb är 5 kg.
Men igen – denna omsusade ”point of no return”? Passerades den för 5 år sedan, eller har Iran ännu inte nått fram till den? Will the real expert and truthsayer please stand up?
Det var innovativt…
Först så heter det att Irans höganrikade uran inte har någon som helst civil användning. Sen när Iran gör precis det som man sade var anledningen till att man anrikade uran till 20%, dvs använder det som bränsle i en civil forskningsreaktor, då byter Roy med flera spår.
Nu hävdar man alltså att Iran istället försöker bygga en plutoniumbomb och dagsnoteringen är alltså att man ska använda reaktorn för att bestråla till sig plutionium.
Flexibelt, på min ära.
Egentligen inte så innovativt. ”Plutoniumspåret/möjligheten” i Iran är inte nytt.
Jo, på din blogg (och i den allmänna debatten de senaste åren) är det helt nytt. Här har det inte avhandlats något annat än att brådskan för kärnvapenmakten Israel att bomba Iran består i att mängden 20% anrikat uran ”fort” kan anrikas vidare till bombkvalitet.
Men nu är det alltså plutoniumspåret som gäller. Då vore det ju kul om experten kunde meddela sina läsare om denna strategiförändring bidragit till någon nytt perspektiv i brådskandefrågan. Hur lång tid tar det att få fram 5 kg plutonium via reaktorbestrålning, har Iran idag de upparbetningsresurser som krävs, hur lång tid utan IAEA-bevakning behövs för att kunna göra en plutoniumbomb?
Bulten, jag är nu ingen expert, inte på kärnteknik och inte på underrättelseverksamhet. Så jag har inte svaren på dina utmärkta frågor.
Sen är det nog sant att jag inte har skrivit, på den här bloggen, om Irans plutoniummöjligheter, men det ämnet är ju välkänt just bland världens kärntekniska experter, samt bland underrättelstjänsterna.