Avigdor Lieberman vill stifta en ny lag för att gå runt Högsta Domstolens beslut om att husen i Ulpana måste evakueras och rivas. Shaul Mofaz har tidigare sagt att domstolens beslut gäller, att vi måste värna rättsstaten osv. Men han kanske kan ändra sig? Han väljer kanske att bojkotta omröstningen, om nu Netanyahu till slut driver igenom en lag som trotsar domstolen. Men om han inte kan ställa sig bakom regeringens politik, vad är då poängen med att ansluta till koalitionen?
Domstolen menar att det rör sig om illegala byggen på palestinsk, privatägd mark. Lieberman menar att detta är fel – staten har begått ett misstag. Det är inte en illegal utpost. Knesset bör därför stifta en ny lag som på något sätt kringgår domstolen och som bekräftar att Ulpanahusen är legala och inte får rivas. Likud håller med Lieberman. Likuds ledare är Netanyahu, som just har välkomnat Mofaz till koalitionen. Är det möjligt att sy ihop en kompromiss som alla 94 kan ställa sig bakom?
Eller kommer Ulpanafrågan att peka mot en ny era? Om Netanyahu väljer att respektera domstolens beslut, om han deklarerar att invånarna i Ulpana kommer att evakueras och husen kommer att rivas, då blir det kris och uppror på högerkanten – det blir upprörda protester från Likud och från Yisrael Beteinu. Ett sådant beslut från Netanyahu skulle då kunna tyda på att han nu verkligen har rört sig mot mitten, att han planerar ett nytt parti tillsammans med stora delar av Likud, större delen av Kadima och hela Atzmaot. Men en öppen kris i Ulpanafrågan kommer ju inte att sänka koalitionen, så vi får vänta ett tag på detta nya och tänkta parti. Å andra sidan, om han väljer att gå på Likuds och Yisrael Beteinus linje om att stifta en ny lag som utmanar domstolen och rättsstatens principer om maktdelning osv, då tvingas Barak och Mofaz att bekänna färg.
Ulpanatestet – första steget mot sharoniseringen av Bibi? Det sägs ju att Netanyahu till slut har internaliserat att Feiglin & Co utgör en oresonlig falang inom Likud. Och för Israels premiärminister så gäller även under 2012-13 att han måste ge en hel del till Washington för att få full uppbackning från den amerikanske presidenten i andra frågor. Med den massiva 94-koalitionen i ryggen har ju Netanyahu möjligheten att fatta tuffa beslut och kallt räkna med att si och så många inom koalitionen väljer att avstå eller att rösta mot regeringen, utan att detta leder till en kris och krav på nyval (igen – sic). Och om han tar sig igenom Ulpanaögat så väntar frågan om de ultraortodoxas militärtjänstgöring. Då kan han reta upp de religiösa partierna, men samtidigt luta sig mot att 94-koalitionen innehåller en stor, sekulär och sionistisk majoritet. Därefter, med en omvald Obama, väntar förnyade påtryckningar om att göra mer för att främja förhandlingarna och tvåstatslösningen. Vid den tidpunkten har också Iran-frågan kommit till ett annat läge än det vi har idag. Det är naturligtvis fullt möjligt, bl a beroende på vad som händer ang. de säkerhetsrelaterade frågorna, att Netanyahu kan manövrera sig fram och hålla koalitionen intakt till ordinarie val hösten 2013. Men man kan ju också tänka sig ett scenario där han för att bibehålla koordineringen, samsynen och samarbetet mellan Jerusalem och Washington ang. Iran, exempelvis måste fatta beslut om fler evakueringar på Västbanken, kanske även ett nytt byggstopp osv, vilket leder till upprörd stämning på sina håll inom koalitionen (vilket kanske adderas till irritation även ang. andra beslut), vilket kan komma att trigga honom att ”göra en Sharon” och ta med sig folk från olika håll och bilda ett nytt centerparti.
Eller så ställs allt på ända av att de israeliska ledarna redan nu till sommaren övertygas om att Obama inte kommer att lyckas stoppa Iran från att skaffa kärnvapen, varmed Netanyahu, uppbackad av en historiskt stor koalition i Israel, väljer att agera militärt istället för att bara passivt se på när det internationella samfundet kollras bort av regimen i Teheran. Jag har verkligen inte en aning om vad som kommer att hända i framtiden…men låt mig avsluta det här inlägget med några ord från dagens artikel av Ari Shavit i Haaretz:
The Likud-Netanyahu government speaks of four goals: Changing the system of government, passing a new law governing Haredi conscription, creating a new social order and initiating a responsible peace process. But its real goal is Iran. For Netanyahu, bringing Mofaz into his government is like Levi Eshkol’s bringing Menachem Begin and Moshe Dayan into his government in 1967. It creates a firm political foundation on which to conduct the strategic sparring with Ayatollah Ali Khamenei.
The national unity government provides domestic and international legitimacy to the anticipated confrontation. Now the Iran decision will not be the decision of the reviled messianic duo from Caesarea and Akirov Towers. Now the Iran decision will be the joint decision of Netanyahu, Defense Minister Ehud Barak, Mofaz and Vice Prime Minister and Strategic Affairs Minister Moshe Ya’alon. Instead of pre-Iran elections, we get pre-Iran unity, which does the same thing. Instead of a two-month window of opportunity (September-October 2012 ), we get a four-month one (July-October 2012 ).
A new and surprising political move brings Netanyahu to exactly the same place he had hoped to reach through an early election. The only difference is that our summer is a goner. The Iranian crisis could erupt any day – or night – between now and November.
Uppdatering - Netanyahu: Iran must commit to halt all enrichment in upcoming nuclear talks
