IHH, Al Qaida och Henning Mankell

IHH anklagas för att givit pengar till Al Qaida och för att ha skapat ett finansiellt partnerskap. Utredning pågår. IHH organiserade flottiljen till Gaza. Med ombord på fartygen fanns bl a Henning Mankell. Dags för den kände författaren att ta avstånd från IHH och Mavi Marmara?

Och kan vi nu förvänta oss att Erdogan kräver att IHH ber om ursäkt, dels för den misstänkta kopplingen till Al Qaida, och dels för sitt vårdslösa agerande i samband med flottiljen och ombord på Mavi Marmara?

Publicerat i Turkiet | Märkt , , | 12 kommentarer

”Assad har på 15 månader dödat fler civila araber än vad Israel gjort under 60 år”

Säger Yoav Galant (Haaretz). Läge för Israel att förbättra sin image?

Israels ”sju goda år”, vad beträffar säkerheten, är på väg att avslutas. Inom ett par år kraschar Alawitregimen i Syrien. Med de demokratiska förändringarna kommer dock dessutom en kraftigt ökad risk för att radikala muslimer, inklusive Al Qaida, lyckas flytta fram sina positioner.

Demografi: om tio år kommer kommer det att finnas 8 miljoner judar och lika många icke-judar väster om Jordanfloden. Ytterligare en bit in i framtiden kommer judarna att utgöra minoriteten i området.

Beduinerna i Sinai, marginaliserade av de styrande i Kairo, ignorerar i stort sett alla lagar och har förvandlat delar av området till ett laglöst land. Galant menar dock att det än så länge i allt väsentligt är upp till Egypten att lösa dessa problem. (Andra israeliska bedömare har dock talat om en ökad risk för terrorism från Sinai mot Israel, och att vi kan komma till en punkt när Israel känner sig nödgat att agera inne i Sinai. Men det ligger förstås i de egyptiska myndigheternas intresse att återupprätta ordningen och säkerheten i Sinai).

Galant duckade för frågan om vad han anser om den framtida gränsdragningen mellan Israel och Västbanken, och vad som ska ske med bosättningarna.

Han poängterade vidare att det är i Israels intresse att bidra till att levnadsvillkoren för palestinierna förbättras.

Assad har på 15 månader dödat fler civila araber än vad Israel gjort under 60 år.”

Men hur mycket protesterar vissa svenskar mot Syrien, och hur brukar det låta hos dessa människor när Israel är involverat i strider?

Publicerat i Israel, Mellanöstern, Syrien | Lämna en kommentar

Staten Israel juni 2012 – i sitt livs form?

Ett och annat orosmoln på den ekonomiska himlen, men ändå anständiga siffror när det gäller tillväxt, inflation och arbetslöshet. Hyfsade (världens problem påverkar förstås även lilla Israel) prognoser. Annars gott om entreprenörer och vital företagsamhet. Turismen slog nyligen nytt rekord. Ständigt nya patent och start-ups. Förra årets sociala protester ledde till Trajtenberg som ledde till reformer. Mer är att vänta. Oligopol, makt- och pengakoncentration osv gör att kostnaderna för mat, boende och löpande vardagsutgifter skenar och gör det allt svårare för många familjer att få ihop hushållsbudgeten. Utbildningsnivån och kreativiteten och viljan att arbeta hårt talar dock för en ljus framtid, förutsatt att politikerna vågar och orkar ta itu med allt det som hämmar människornas och samhällets utveckling. Och OECD har bekräftat att det är orimligt dyrt i Israel. Att det är så beror inte på någon naturlag. Det kan bli bättre och billigare, saken kan åtgärdas. Därmed inser man potentialen i Israel. Redan nu finnas här hög standard, progressiv business, modernitet, världsledande företag och teknologi. Det är redan på många sätt och vis lysande, men landets verkliga potential ligger fortfarande fjättrad, dels under det jag har nämnt, men också pga säkerhetsläget och de ofantliga försvarsutgifterna (samt all tid och energi som 24/7 år och år används till ”säkerhetsarbetet”, i vid mening).

Säkerhetsläget i juni 2012 är bra. Vi är alla medvetna om hoten och riskerna och om hur allt snabbt och brutalt kan förändras, men idag och sedan en tid är det sant att vi åtnjuter hög säkerhet och ökad trygghet.

Trots vissa trista lagar så har fundamenten för vår demokratiska rättsstat inte rubbats. Och det som framförallt genomsyrar det israeliska samhället, och som kanske inte uppfattas och uppskattas av så många i exempelvis Sverige, är viljan att ständigt vara öppen, kritisk och tydlig angående samhällets brister. Inte leva på gamla meriter. Inte slå oss till ro, utan istället ständigt arbeta och förändra och förbättra. Och för att kunna skapa meningsfulla reformer, måste man först på ett korrekt sätt identifera problemet. Man måste komma ihåg att Israel är ett pulserande och pluralistiskt land med sju miljoner invånare, i en öppen och dynamisk demokrati. Här finns allt som människorna är kapabla till – allt det goda och allt det onda. Jag har heller aldrig någonsin, inför svenskar, försökt försvara allt med och i Israel. En sådan inställing vore ju absurd, nästan sinnessjuk. Men jag har ibland tagit mig an sådana som ifrågasätter staten Israels rätt att existera, eller de som döljer hat och och destruktivitet under förklädnaden ”kritik”. Diskursen i Sverige om Israel och Mellanöstern är ett dåligt skämt, och en viktig orsak till detta är prestigen hos de som sedan 30-40 tillbaka har tillåtits dominera debatten. När svenskar bråkar om den israelisk-palestinska konflikten så rör det sig istället mestadels om ett bråk mellan vänstern och högern i Sverige, och väldigt lite om sakfrågorna.

I samband med den senaste självständighetsdagen sa President Shimon Peres någonting i stil med att varje generation i Israel har överglänst den föregående. Den onelinern kan förstås problematiseras men visst – alltsedan de första spadtagen har människorna fortsatt bygget. Allt blir ständigt mer sofistikerat, men skulle aldrig ha blivit av, om det inte vore för pionjärernas och de föregående generationernas bedrifter.

Är Israel, i juni 2012, i sitt livs form? Svar: ja. Allt kan dock bli ännu bättre. Dessutom – allting flyter och förändras, och stora utmaningar och prövningar, inom en rad olika områden, väntar inom kort. Shalom.

Publicerat i Israel | Lämna en kommentar

Bättre att försöka häva orsaken till blockaden

50 organisationer kräver att blockaden mot Gaza hävs. Två invändningar:

I uttalandet/pressmeddelandet refererar man till blockaden och talar om ”in violation of international law”. Detta får dock i första hand ses som uttryck för en moralisk övertygelse, inte om juridiska insikter. Men visst förekommer det tvister och olika uppfattningar bland rättslärde om blockaden. I det aktuella uppropet finns ju ett antal FN-organisationer med, trots att Palmer-rapporten sedan tidigare har deklarerat att blockaden är laglig. Komplexiteten och tolkningsproblematiken när det gäller tillämpningen av internationell lag i fallet Gaza borde dock mana alla till besinning, dialog och konstruktiva resonemang, inte till patetiska PR-seglatser och hätska utfall mot Israel, samtidigt som man gör sig dum, blind och döv för det som Hamas står för, vilket för oss till den andra invändningen:

De 50 organisationerna vill inte att deras budskap ska grumlas av komplexa omständigheter i verkligheten. Man kräver att blockaden måste hävas, när man nog snarare borde kräva att orsaken till blockaden måste hävas – nämligen den islamistiska terrororganisationen Hamas´styre i Gaza (som tillkom efter en våldsam kupp för ett antal år sedan). Att häva blockaden skulle dels ge ökad legitimitet till Hamas, dels på ett dramatiskt vis öka penga- och vapenflödet till Haniyeh & Co, dels stärka Irans inflytande i Gaza och i konflikten – och dels ytterligare fördjupa splittringen bland palestinerna, mellan Fatah och Hamas. Om blockaden hävs och Hamas skaffar sig nya, tyngre och mer avancerade vapen, och om dessa avfyras mot städer i Israel (det var inte länge sedan vi såg raketattacker mot Israel, och fler lär komma, eftersom Hamas inte har för avsikt att erkänna Israel – raketattackerna handlar inte om att bekämpa blockaden utan om att fortsätta den väpnade kampen mot den sionistiska fienden) så kommer Israel att svara militärt, varmed den onda cirkeln får ännu en blodig fortsättning. Den som häver blockaden idag riskerar att få se en skärpt blockad efter nästa krig, eftersom man inte orkar ta itu med orsaken till blockaden, nämligen den islamistiska terrororganisationen Hamas´regim i Gaza.

Publicerat i Gaza, Israel | Lämna en kommentar

Israelisk självkritik

Uttalades igår i state comptroller/riksrevisor Micha Lindenstrauss´rapport om operationen mot flottiljen och Mavi Marmara 2010. De israeliska ledarna förstod mycket väl att det rörde sig om ett mer utstuderat försök att bryta blockaden än man tidigare hade sett, men man struntade ändå i agera enligt de protokoll och rutiner som lag och praxis stipulerar för scenarier av den här typen. Netanyahu misslyckades med att samordna och koordinera planeringen inför den förväntade drabbningen. Istället hade han privata möten med ett par minstrar, möten som inte dokumenterades. Ärendet diskuterades aldrig i regeringskabinettet. Däremot pratade man om saken inom den speciella krets av sju ministrar som regelbundet träffas för att dryfta landets säkerhetsläge. Men den gruppen har inget ”mandat” och dess existensberättigande har inte stöd i de konstitutionella lagarna. Den ”strategi” som utarbetades var snarast ett hafsverk, och följde inte de rekommendationer som framlades av Winograd-kommissionen eller Lipkin-Shahak diton – kommissioner som granskade regeringens agerande i samband med det andra Libanonkriget 2006, och som innehåller konkreta förslag om förbättringar vad beträffar beslutsprocesser o.d.

Dåvarande ÖB Ashkenazi, försvarsminister Barak samt ministern för strategiska ärenden, Moshe Yaalon, varnade Netanyahu redan i början av 2010 och föreslog möten, men Netanyahu ignorerade dessa propåer. I slutet av maj träffades ”7-gruppen”, men diskussionen fördes inte i enlighet med de rutiner och protokoll som normalt gäller vid viktiga diskussioner och beslut angående sådant som har med den nationella säkerhetspolitiken att göra. Det nationella säkerhetsrådet, direkt underställt premiärministerns kansli, hölls av Barak och försvarsdepartementet utanför de strategiska diskussionerna. Lindenstrauss menar att beslutet att inte informera och aktivera säkerhetsrådet strider mot rekommendationerna i Winograd-kommissionen, och att regeringens bristfälliga agerande var olagligt. Pga Netanyahus agerande berövades rådet möjligheten att uppfylla en viktig uppgift, nämligen att ge råd i samband med beslut angående komplexa situationer och utmaningar.

Ett par veckor innan operationen mot Mavi Marmara varnade Ashkenazi för att det kommer att bli bråk (”The people will confront us. We would be deluded to think that if 20 people parachute onto a ship of 400 passengers, they will get applause. The (passengers) will fight.”) Den 24:e maj talade Netanyahu med en egyptisk diplomat för att via diplomatiska kanaler försöka förmå flottiljen att blåsa av aktionen. En dag senare talar Bibi med Erdogan, via en medlare.

Riksrevisor Lindenstrauss hävdar inte att våldet och blodsutgjutelsen ombord på Mavi Marmara med säkerhet hade unnat undvikas bara regeringen hade skött planeringen och beslutsprocessen på det som lagen och kommissionerna stipulerar, men att vi ur Netanyahus usla agerande kan lära en hel del nyttigt inför framtida drabbningar och kriser. För egen del kan jag inte komma ifrån misstanken att de undermåliga förberedelserna, som kan ha bidragit till onödigt lidande och människors död, till icke oväsentlig del berodde på arrogans, självgodhet, maktfullkomlighet, prestige, ego och interna maktstrider. Och inget hade man lärt av Winograd och det andra Libanonkriget, och inget hade man lärt av Yom Kippur 1973 – och vilka lärdomar och viktiga slutsatser drog man av det som hände i juni 1967? Osv. Jag menar – det upphör aldrig att förvåna mig att det mitt i landets alla bländande, sofistikerade, komplexa och framgångsrika operationer och krig – där många med stort mod har utfört hjältedåd – alltid även finns oerhört skrämmande rapporter om slarv, arrogans, inkompetens, idioti, individuella och mänskliga tragedier, korruption och moraliska haverier. Men när man som medborgare suckar och förfasas över vissa beteenden, kommer det som regel något som visar motsatsen till tafflighet och inkompetens  – ett exempel: operation orchard.

I ynet skriver Ron Ben-Yishai om förestående utmaningar för regeringen (bomba Iran? bomba vapentransporter från Syrien till Hizbollah? osv). Vi har anledning att oroa oss, säger Ben-Yishai – och vi bör studera Lindenstrauss´rapport, inte minst den delen som handlar om hur Netanyahu återigen ställdes inför försvarsdepartementets monopol beträffande information och operationella förslag, vilket ledde till att det nationella säkerhetrådet mer eller mindre ignorerades (och att detta förfarande strider mot rekommendationerna i Winograd´s rapport). Lindenstrauss säger vidare att det finns synnerligen allvarliga brister i hur landets säkerhetspolitiska elit, bortom stängda dörrar och allmänhetens insyn, diskuterar och beslutar om sådant som är av mycket stor betydelse för landets säkerhet (“Overall, an optimal decision-making process is lacking among the State of Israel’s top brass in respect to vital issues that are usually hidden from the public eye.”) Men Lindenstrauss tycks alltså säga, enligt Ben Yishai, att det inte är fel på systemet, utan på de ledare som ignorerar och/eller missbrukar systemet. Men allt är ändå inte svart och eländigt på den här fronten. Alltsedan Uzi Arad blev chef för det nationella säkerhetsrådet 2009 har många saker förbättrats. Arad är inte längre chef, men klart är att han har bidragit till rådets förbättrade roll, status och makt – rådet har exempelvis under det senaste året varit delaktigt i flera israelisk-amerikanska möten om Iran-frågan.

Ledarskribenten i Haaretz tar fasta på att Netanyahu valde att ignorera lagen eftersom han anser att den är dålig och måste ändras/reformeras med annan lagstiftning. Ledaren menar också att när vi nu knappast har någon opposition att tala om (koalitionen ockuperar 94 av parlamentets 120 stolar) så känner Netanyahu att han kan fnysa och uttala sig arrogant om Lindenstrauss´rapport. Men vi har all anledning att oroa oss för de kommande kriserna – och riksrevisorn har nu, enligt Haaretz, givit gult kort till Netanyahu och Barak för att förhindra att de båda ministrarna i framtiden får ett rött kort av verkligheten. Dvs – att ett arrogant och maktfullkomligt beteende från våra påstådda stjärnledare gör att vi och/eller andra drabbas av ett större elände än vad som hade varit fallet om de hade skött regerandet och beslutsprocesserna på ett adekvat och optimalt sätt.

För att på rätt sätt kunna se, analysera och förstå händelseutvecklingen i Syrien och Libanon, krävs inte bara väloljade system och mekanismer, utan även att våra bästa ledare agerar i enlighet med dessa system och lagar – samt att nämnda ledare överträffar sig själva. Ibland ser man saker bland våra ledare som ger mardrömmar – som övertygar en om att slarv och arrogans kan leda till om inte slutet för staten Israel så åtminstone till fruktansvärda katastrofer, som hade kunnat undvikas, bara folk hade skött sina uppgifter. Ibland övertygas man istället om att vi har allt som krävs (i form av människor och material) som gör att vi t o m kan utmanövrera och eliminera hotet från en kärnvapenförsett Iran.

Publicerat i Israel | 4 kommentarer

Trailer & Trailer

T1: State Comptroller/Riksrevisor Micha Lindenstrauss riktar skarp kritik mot regeringens planering och handhavande av operationen mot Mavi Marmara. Jag återkommer möjligen med detaljer och perspektiv i morgon. Konstaterar idag bara återigen att blockaden är laglig och att Israel hade rätt att stoppa och inspektera fartygen. Man har även i år rätt att stoppa fartyg på väg till Gaza.

T2: En rabbin från Beth El,  Zalman Baruch Melamed, uppmanar folk från hela Israel att ansluta till och medverka i kampen mot evakueringen från Ulpana. Regeringen Netanyahu hade kontaktat rabbinen för att få honom att kyla av stämningen och bidra till att det inte blir våldsamt. Men rabbinen vill istället se kamp. Denna uppmaning till kamp bör dock inte omedelbart förstås som en våldsinriktad ambition. Rabbinen talar snarare först och främst om Torah-studier och goda gärningar, men säger också att det finns olika former av protester. Det är ju möjligt att vi får se tältaktioner, civil olydnad, fastkedjade människor osv. Det rör sig om relativt få bostäder och människor, men den här rabbinens uppmaning i kombination med andra utspel låter antyda att folk kommer att ansluta från andra platser. De flesta väljer förmodligen icke-våldsprincipen, men det vi befarar är aktioner från de bosättare som ägnar sig åt s k prislappsattacker.

Publicerat i Israel, Västbanken | Lämna en kommentar

Tips/tillägg/kommentar till SR och Uddén

Hervé Ladsous, chefen för FN:s observatörsstyrkor, tycker att man kan skriva situationen i Syrien som ett ”fullskaligt inbördeskrig”. SR och många andra vidarebefordrar uttalandet. Och Cecilia Uddén kommenterar (hämtat från SR:s sajt):

Gör det någon skillnad för de utsatta invånarna att FN nu klassar det som inbördeskrig?

– Nej, antagligen inte. Snarare kan det leda till ett minskat engagemang, eftersom omvärlden tenderar att inte vilja lägga sig andra länders röriga inbördeskrig.

Jag håller inte helt med om detta. Det är snarare så att uttalandet gör att omvärlden tar ett litet men senkommet steg i riktning mot ett ökat engagemang, men vissa kriterier måste först uppfyllas. En sådan omnämns i ynet:

Last week the head of the International Committee of the Red Cross (ICRC) said the fighting in Syria has been so intense in parts of Syria that at times it has qualified as a localized civil war, though he stopped short of saying that it was a full-scale civil war. If the ICRC were to declare the Syrian crisis as an ”internal armed conflict,” it would have legal implications regarding war crimes and compliance with the Geneva Conventions.

En sådan deklaration skulle ytterligare öka pressen på regimen i Damaskus, men förmodligen inte leda till militär intervention. Det internationella samfundet menar ju tills vidare att krisen i Syrien inte utgör ett hot mot den internationella freden och stabiliteten. Men med fler incidenter och intensifierade strider i exempelvis Libanon kan den hållningen komma att omprövas.

Därutöver bör man dock erinra sig FN:s Responsbility to protect  (R2P) från 2005. Den (en norm, inte en internationell lag) står på tre pelare:

  • A state has a responsibility to protect its population from mass atrocities,
  • The international community has a responsibility to assist the state if it is unable to protect its population on its own.
  • If the state fails to protect its citizens from mass atrocities and peaceful measures have failed, the international community has the responsibility to intervene through coercive measures such as economic sanctions. Military intervention is considered the last resort.[3][4

Suveränitet är inte en rättighet, utan handlar om ansvar. Det internationella samfundet bör ingripa för att stoppa massmord, krigsbrott, brott mot mänskligheten samt etnisk rensning (sammantaget – Mass Atrocity Crimes).

När vi ser och hör Kofi Annan agera för att implementera fredsplanen, bör man också komma ihåg vad han sa efter folkmordet i Rwanda – när ska omvärlden agera för att skydda civilbefolkningen i ett land? Jag tillägger: Var drar vi gränsen? 10 000 döda? 100 000?

För att verkställa ansvaret om att skydda civilbefolkningen i Syrien krävs en resolution från FN:s säkerhetsråd, med utgångspunkt i FN-stadgan och R2P. Men f.n är detta inte möjligt, eftersom framförallt Ryssland aktivt har agerat för att skydda Assads regim och den ryska federationens intressen.

Avslutningsvis – det var enligt min mening lite slappt och populistiskt av Uddén att nu profetera om ett minskat engagemang i Syrien. Det är snarare så att sådana här uttalanden av Ladsous, i kombination med händelser på marken samt ytterligare markeringar från FN och inte minst USA, gör att pressen även ökar på Moskva att överväga att revidera sin position. Men saken är komplex. I fallet Libyen kunde ju omvärlden bl a ta fasta mot de explicita hoten (t ex: ”No more hesitation: The moment of truth has come,” Qaddafi said. ”There will be no mercy. Our troops will be coming to Benghazi tonight.”) från Khadaffi om att genomföra massakrer – därmed stärktes ju argumentet att omvärlden måste intervenera militärt. Men komplexiteten i Syrien handlar ju även om att Al Qaida finns med i bilden – vi har dels att göra med en förlängning av den arabiska våren, nu i form av protester mot regimen i Syrien – men där finns också inslag av internationell terrorism och risk för en ”irakisering” av Syrien.

Det går därutöver inte att undvika misstanken om att ytterligare tiotusentals kommer att dödas, bara för att Putin kräver att få spela en central maktroll, inte bara beträffande Syrien utan även när det gäller Iran. Samtidigt har det förekommit rykten och spekulationer om att Ryssland skulle kunna förmå Assad att gå i exil. Annan skulle då, i bästa fall, kunna förmå regimens styrkor samt rebellerna att gå med på ett eld-upphör, för att på så sätt möjliggöra skapandet av en interimsregim, där medlemmar från den gamla regimen tillsammans med oppositionen i Syriens Nationella Råd tillsammans skulle beslut om ett stort antal demokratiska reformer. Men uppgifterna i media har varit motstridiga. Och vad är mer angeläget och brådskande – Irans misstänka kärnvapenprogram, eller den blodiga repressionen i Syrien? Är det så att Moskva, i en cynisk och ohelig allians med Damaskus och Iran, utnyttjar Obamas begränsningar inför presidentvalet, för att på så sätt bevara de nuvarande regimerna i Syrien och Iran (samt Hizbollahs ställning i Libanon) – samt för att stärka den ryska positionen i Mellanöstern? Frihet och demokrati i Syrien och Iran, samt frånvaron av kärnvapen och terroristsponsring, skulle vara mycket goda nyheter för de som vill se fred i hela Mellanöstern. Men om det geopolitiska spelet under 2012-13 leder till att det internationella samfundet inte orkar stoppa Iran, inte förmår stoppa Assads blodiga tillslag mot civilbefolkningen och inte klarar av att driva igenom en avväpning av Hizbollah i Libanon, då bibehålls ju terroristlänken i regionen (den som även når till Hamas och Islamiska Jihad i Gaza). Därmed ökar risken under de kommande åren för nya terrordåd och annat mot Israel. Och eftersom Israel är en stark militärmakt så kommer attacker mot landet att leda till stor förödelse och lidande i de länder som utgjorde basen för attackerna. För att förhindra sådana eländiga scenarier bör det internationella samfundet idag agera med kraft mot regimerna i Damaskus och Teheran. Men det ser dessvärre ut som att maktspelet, fegheten och den bristande viljan hos de centrala aktörerna leder till att den nuvarande och repressiva maktordningen och terroristlänken tillåts bestå. Därmed lägger och förstärker man grunden för framtida krig och konflikter i Mellanöstern. Och en palestinsk stat enligt ”1967 års gränser” hjälper föga mot detta, eftersom de drivande krafterna inom nämnda terroristlänk tills vidare inte har för avsikt att erkänna staten Israel.

Publicerat i Syrien | 2 kommentarer

Gaser i livets absurda maskerad

Med tanke på hur dagens trafiksituation i Tel Aviv med omnejd ser ut är det mest sannolika nog att den massiva evakueringen leder till att man sitter fast i en helvetisk och oändlig bilkö när missilerna med kemiska vapen faller ner över staden. Läser idag också i DN om att dieselavgaser orsaker cancer. Dessa avgaser klassas nu definitivt som cancerframkallande, och befinner sig i samma riskgrupp som asbest, arsenik och senapsgas. Det sistnämnda erhålls kanske från Assad eller Hizbollah, medan mina medbilister tillhandahåller de cancerframkallande dieselavgaserna. Slutsats: ha kul och njut av livet – nu. I nästa bilkö kan det vara för sent.

Home Front Officer: Missile Attack would force massive evacuation of Tel Aviv.

WHO: Diesel orsakar cancer.

Publicerat i Israel | Lämna en kommentar

Den svenska vänsterns skuld till dagens brott mot barn i Syrien

En FN-rapport berättar att barn i Syrien används att regimens trupper som ”mänskliga sköldar.” FN kallar den syriska regeringen en av de värsta på skamlistan över regimer vars aktioner drabbar och dödar barn, eller leder till att barn rekryteras och blir soldater. Människorättsgrupper gör bedömningen att 1200 barn har dödats under de 15 månader långa upproret.(Y)

Rarely, have I seen such brutality against children as in Syria, where girls and boys are detained, tortured, executed, and used as human shields,” Radhika Coomaraswamy, UN special representative for children in armed conflict, told AFP ahead of the report’s release.

Nioåringar har dödats eller lemlästats, satts i mörka och vidriga fängelseceller, torterats, misshandlats och utsatts för sexuellt våld. Ryssland och Kina har hittills valt att ge sitt stöd till den regim som utför dessa grymheter.

Två kommentarer -1: det internationella samfundet måste agera för att tvinga bort Assad från makten. Den gamla regimen måste bort. Civilbefolkningen måste skyddas, demokratiska reformer genomföras.

2: Gammelmedia i Sverige vidarebefordrar idag nyheterna från Syrien. Men bland Sveriges politiker och bloggare – alla de som aldrig missar ett tillfälle att dra igång febriga och hetsiga kampanjer mot Israel – där råder på de flesta håll närmast likgiltighet. Tjatigt, jag vet – men hyckleriet, den vanemässiga demoniseringen av Israel, samt tystnaden inför det som sker i Syrien är verkligen ett eländigt fenomen. Och Ingmar Karlsson levde en gång i tiden gott och bekvämt i Damaskus, under den alawitiska polisstatens patronage. Karlsson trivdes och såg aldrig någon anledning till att polemisera och argumentera för att Assadklanens högsta huvud måste avgå och bereda plats för demokratiska reformer. Den svenska vänsterns svansviftande inför tyranniet i Damaskus, under årtionden, har bidragit till dagens obeskrivligt grymma brott mot de syriska barnen.

Publicerat i Syrien | Lämna en kommentar

Saeb Erekats skyldigheter

Palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat sa igår (J) att kraven för att återstarta förhandlingarna inte utgör förhandsvillkor, utan är påminnelser om de skyldigheter som ålagts Israel enligt internationell lag samt diverse överenskommelser (t ex Färdkartan). Palestiniernas krav (Israels skyldigheter enligt PA-ledarna) är att Israel måste frysa allt byggande på Västbanken, erkänna och deklarera offentligt att 1967 års gränser ska vara utgångspunkten för den framtida gränsdragningen mellan de två staterna – samt frigivandet av palestinska fångar.

Invändningen handlar om det absurda i att lägga fram dessa krav och dessutom envetet i media och i diplomatiska sammanhang med omskrivningar säga att ”Israel vill inte ha fred”, samtidigt som Erekat själv är medveten om att den palestinska ledningen inte lever upp till sina skyldigheter. En sak – den islamistiska terrororganisationen Hamas måste avväpnas, avkrävas deklarationer om ett slut på den väpnade kampen samt ett erkännande av staten Israel. Så länge Erekat & Co inte utför sina egna skyldigheter blir attackerna mot Israel tämligen menings- och verkningslösa. Utspel i media i form av upprepade förhandsvillkor är fel – det rätta är att möta Israel i direkta förhandlingar och där tala och förhandla om allt.

Personligen hade jag dock gärna sett fler proaktiva och konstruktiva goodwill-gester från Netanyahu, i stil med det tidigare byggstoppet e.d. Men samtidigt kan ingen missa att Erekats omskrivning (skyldigheter istället för förhandsvillkor) egentligen stavas ursäkter och svepskäl för att i det här läget och fram över det amerikanska presidentvalet slippa förhandla med Israel. Så alla är relativt nöjda – palestinierna föredrar att vänta och genomföra diverse aktioner på den diplomatiska arenan, Netanyahu trivs med att det tills vidare inte blir några förhandlingar – och Obama kan stå ut med de uteblivna förhandlingarna så länge som parterna håller sig lugna, åtminstone fram till den sjätte november.

Publicerat i Israel, PA | Märkt | Lämna en kommentar