Omröstningen i Generalförsamlingen (OIG), kommentar nr.1

Börjar med korta inlägg för att sedan i bästa fall kunna sätta ihop en längre kommentar. Inleder nu med att påminna om vad som hände den här dagen för 65 år sedan, den 29:e november 1947. Det var omröstning i generalförsamlingen ang. delningsplanen. 33 ja-röster, 13 nej. 10 avstod från att rösta. De judiska ledarna accepterade beslutet. De arabiska ledarna sa nej. Man ville inte dela på Palestina. Man ville ha allt. Sen blev det krig. Delningsplanen implementerades aldrig. 2011 sa Mahmoud Abbas att arabledarnas vägran att acceptera delningsförslaget var ett misstag och att han hoppades rätta till detta.

Men nu när det har gått 65 år sedan det internationella samfundet beslutade att det även skulle bildas en palestinsk stat, varför har då inte denna stat bildats? Idag överlåter jag åt andra att debattera den saken, jag vill här och nu bara konstatera att vissa personers jubel (från Ashrawi, Tibi m.fl samt anhängare runtom i världen, inte minst i Sverige) i mina ögon och öron tenderar att bli en smula tragikomiskt, ty inte heller dagens förkrossande majoritet i generalförsamlingen kommer att leda till en palestinsk stat. Det vi ser är de palestinska ledarnas senaste och smarta åtgärd för att hålla ”Palestina-frågan” het och vid liv. Smart är det, men klokt? Det återstår att se.

Men sen handlar det om Mahmoud Abbas, 77 år. Dagens spektakel i New York är början på hans avskedsshow. När den så småningom klingar av kommer han att retirera och pensionera sig – men inte i Safed utan i Ramallah. Vi talar om eftermälet. Det råder visserligen delade meningar om Yasser Arafats eftermäle, men man ju inte gärna bestrida att han under många år var en synnerligen verksam och tongivande figur. Förutom terrorism så kan vi så här i efterhand knyta Oslo-avtalet till Arafats livsgärning och eftermäle. Och vi minns bilderna när han ”återkom i triumf till Gaza och Västbanken”. Men någon palestinsk stat blev det aldrig tal om, inte den gången heller. Men Oslo-avtalet, uppdelningen i A-, B- och C-områden, säkerhetssamarbetet, Parisprotokollet m.m. – allt detta kom till som ett resultat av försöken att få till en fredlig kompromiss – och tanken var från början att de initiala stegen skulle följas av en process i riktning mot tvåstatslösningen. Men detta kom av sig.

Men hur kommer världen då att minnas Abbas? Mannen som blev staten Palestinas förste president/premiärminister? Troligen inte. Sedan tidigare är Abbas känd för att ha varit involverad i seriösa och långtgående förhandlingar med Israel. Ehud Olmert har, i skarp kontrast till nuvarande utrikesminister Avigdor Lieberman (som ju fördömer, hånar och dömer ut Abbas), uttalat att Israel i Abbas har en ”seriös partner”. Men avslutningen av förhandlingarna gav dock inte Abbas en hyllad och stark ställning bland palestinierna. Därför blir dagens omröstning ett sista försök att stärka sin egen, Fatah´s och den palestinska myndighetens ställning. I historieböckerna kommer det att stå att Abbas lyckades uppgradera palestiniernas ställning. En bedrift. Ytterligare ett steg på vägen mot det som världen och de judiska ledarna sa ja till för 65 år sedan – en palestinsk stat.

Nästa inlägg kan komma att fokusera på följderna av uppgraderingen av palestiniernas status. Men redan nu – själva uppgraderingen gör varken till eller från. Den skrotar inte övertygelsen i det internationella samfundet om att det endast är direkta förhandlingar mellan parterna som kan leda till tvåstatslösning och fred. Men om de palestinska ledarna väljer att använda uppgraderingen till att bekämpa, ifrågasätta och undergräva Israels ställning i olika internationella fora – exempelvis genom att dra israeler inför ICC – då blir det kris och förvecklingar, eftersom Israel kommer att vidta motåtgärder mot de aktioner man ser som aggressiva och fientliga.

För många av de länder som röstar ja idag är det naturligtvis ett tydligt stöd till Fatah och den palestinska myndigheten, till de krafter som man menar är fredsinriktade – samt till det man faktiskt har skapat på Västbanken – en grundläggande struktur, tänkt att utgöra stommen till den framtida staten. Men sen har vi ju det här med terroristorganisationen Hamas i Gaza. (Slut på OIG 1 – förhoppningsvis följer forts).

Annonser

Om Roy

Roy Alterman jobbar med strategisk kommunikation
Det här inlägget postades i FN, Israel, PA. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Omröstningen i Generalförsamlingen (OIG), kommentar nr.1

  1. Roy skriver:

    Vissa bosättare tänker bränna palestinska flaggor i protest mot uppgraderingen i FN. Man tycker också att Israels första respons bör vara att annektera Area C. (Kommer knappast att ske). Andra israeler välkomnar uppgraderingen. http://www.jpost.com/DiplomacyAndPolitics/Article.aspx?id=293859

    Nytt från Hamas i Gaza http://www.jpost.com/MiddleEast/Article.aspx?id=293864 – ”The era of Israeli victories has gone for good”. Och: The Hamas official predicted that Israel would from now on rely on short-term wars “because it is not able to lead long-term wars of attrition.”

    Man bekräftar och klargör att det handlar om ett (terror)utnötningskrig. Det handlar inte om raketer som protesterar mot blockaden och främjar freden.

    ”The fabric of Israeli society has been torn apart in the face of the resistance’s strength.”

    Mashaal attributed the absence of “resistance” in the West Bank to “security pressure by all parties.” He said that although Hamas agreed to a cease-fire with Israel, this did not mean that the movement has relinquished the “resistance to achieve the liberation of Palestine.”

  2. Ping: Omröstningen i Generalförsamlingen (OIG), kommentar nr.1 « Samlade saker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s