Kultur i Krisens Tid

Ett par kvarter från platsen för dagens terrordåd ligger Cameri-teatern. Ikväll framförs Kazablan (musikalversionen). Vägg i vägg med teatern ligger Operan. Ingen föreställning ikväll, dock repetitioner, Wozzek, inför premiären på måndag 26/11.

Annonser
Publicerat i Israel, kultur | Lämna en kommentar

Krisuppdatering 21/11

Vid ett möte idag med Ban Ki-Moon sa Netanyahu bl a detta:

The moment we draw symmetry between the victims of terror and the unintended casualties that result from legitimate military action against the terrorists, the minute that false symmetry is drawn, the terrorists win.

Terrordådet i Tel Aviv minner om gamla och onda tider. Det finns risk för fler attacker, med åtföljande risk för eskalering. Hillary Clinton vädjar dock fortfarande om ”de-escalation” (hon använder det begreppet istället för ”ceasefire”, eller ”lull”).

Det finns sedan tidigare farhågor om att Hamas den här gången – stärkta av stödet från Iran, Egypten, Qatar, Turkiet, Sudan m.fl. – kan komma att trappa upp striderna och utföra fler dåd som får oss att minnas den andra intifadan. Dagens terrordåd i Tel Aviv kan vara en signal om en sådan terrorupptrappning, men inte nödvändigtvis så. Sedan tidigare vet vi hur man försöker demonstrera så mycket makt och förmåga som möjligt inför en förväntad vapenvila. Kommer Gaza-krisen återigen att ”isoleras” och stanna där, eller kommer vi i efterhand att blicka tillbaka på de här dagarna som det första kapitlet i en större drabbning med fler aktörer involverade runtom i regionen? Den som lever får se. Ser nu en bulletin om att Al-Aqsa-martyrernas brigader har tagit på sig ansvaret för dådet. Möte i Israels säkerhetskabinett. Ett kraftfullt svar mot terroristerna är att vänta.

Publicerat i Gaza, Hamas, Israel | 2 kommentarer

Konflikthantering

Det finns mycket att säga om Wolfgang Hanssons Konfliktens kärna/Krig och fred genom åren. Men jag nöjer mig med ett par påpekanden: jag skulle nog ha satt Hamas under ”…OCH STÖRSTA HINDREN FÖR FRED.” Det rör sig om en terroristorganisation som inte har för avsikt att erkänna Israel. En viktig del av konfliktens kärna handlar om att alltför många ifrågasätter Israels rätt att existera som självständig stat i Mellanöstern. Krigen och terrorn kommer ur detta och utgör ett grundläggande hinder. Enligt min mening utgör även omvärldens relation till/oförmåga att sätta press på Hamas ett stort hinder. Ett annat stort hinder för fred är splittringen bland palestinierna. Fatah och Hamas måste nå försoning och enighet, för att sedan formulera en enad och fredsinriktad hållning i direkta förhandlingar med Israel. Därutöver finns många israeler som motsätter sig bildandet av en palestinsk stat, och den hållningen utgör också naturligtvis ett hinder.

Ett annat hinder är kanske att vi glömmer de israeler och palestinier som fortfarande vill se förhandlingar och fred. De finns. Vidare har den nuvarande regeringen i Jerusalem klargjort att man vill återuppta förhandlingarna. Abbas bör återvända till förhandlingsbordet, istället för att satsa på diplomatiska kampanjer i FN och andra organisationer/institutioner. Hamas och de andra terroristgrupperna måste avväpnas och transformeras till renodlade politiska partier. Det kan bara finnas en palestinsk myndighet, ett enat befäl över säkerhetsstyrkorna osv. Om detta sker, tillsammans med att Israel återigen fryser byggandet på Väsbanken, då ges möjlighet att återanknyta till Oslo-avtalet och Färdplanen för fred och de direkta förhandlingarna. Men detta ser ju inte ut att ske, alltså fortsätter konflikten, på det ena eller andra sättet. Just nu – strider och kris i Gaza och södra Israel.

Publicerat i Hamas, Israel, Mellanöstern, PA | 3 kommentarer

Trailer – inför vapenvilan: innehåll och konsekvenser?

Det senaste inlägget var i princip färdigt när media plötsligt fylldes av Morsis ord om en förestående vapenvila. Så jag bifogade denna bulletin, samt ett par kommentarer. Min inställning är tills vidare dock (tisdag kl. 18.30) att ingenting är klart. Vi har hört uttalanden och utspel, men vapenvilan är i skrivande stund ej bekräftad av Israel. Jag har ju noll insyn i förhandlingarna och kan som alla andra bara invänta händelseutvecklingen. Människor som blivit hyfsat visa av studier och erfarenheter vet att desinformationen flödar och att det komplexa skeendet alltid riskerar att urarta och haverera. Ny bulletin: vapenvilan ska inledas vid midnatt.

Vi får återkomma till detta, till detaljerna och konsekvenserna av striderna, krisen – samt till vapenvilan, om den nu blir av. Det är ju detaljerna som gör´et. Israels mål är att uppnå en verklig och långvarig vapenvila. Därutöver är det ju inte så att man egentligen ”förhandlar” med terroristorganisationen Hamas. Man kommer inte att förbinda sig att inte agera militärt, bara meddela via medlare att man kommer att hålla igen under förutsättning att raketbeskjutningen upphör. Lättnader vid gränsen för handeln? Kanske. På sikt, gradvis. Slut på blockaden? Nej. Vad Egypten sedan väljer att göra och ge till Hamas från sin sida är en annan sak. Men som sagt – vi får återkomma till detaljerna, om och när vapenvilan träder i kraft.

Publicerat i Gaza, Hamas, Israel | Lämna en kommentar

Striderna upphör idag, tisdag 20/11 – säger Morsi

Vissa skribenter suckar och säger att det vi ser är endast ännu ett kapitel i ett förutsägbart våldsdrama – snart blir det kanske lugn, sedan en period av enstaka raketer och motattacker och så en ny operation från Israels sida. Sen en ny vapenvila…och visst, det finns en uppenbar risk för fortsatta scenarier av den typen. Men jag upprepar – Israel agerar inte för att krossa Hamas eller för att en gång för alla lösa alla problem. Man tar itu med ett säkerhetsproblem – hoten och våldet från Hamas mot civilbefolkningen i södra Israel.

Kommer ni ihåg den andra intifadan? Bland mycket annat – otaliga självmordsattacker med många dödade och skadade. En mycket allvarlig kris för landet. Men har detta fortsatt enligt något slags determinerat mönster, med perioder av lugn varvade med vågor av självmordsbombningar? Nej. Det skulle föra för långt att här redogöra för allt som gjorts men vi kan konstatera att Israel lyckades få stopp på självmordsbombningarna. Jag säger inte att det aldrig mer blir några självmordsattentat i Israel utförda av palestinier från Västbanken, men vi kan konstatera att operationerna (Defensive Shield; Determined Path), bygget av säkerhetsmuren m.m. har lett till ett mycket gott säkerhetsläge i centrala Israel. Det går att göra skillnad, att förändra – så länge man inte sjunker ner i ett träsk av determinism och defaitism.

Det andra Libanonkriget 2006 har lett till verklig avskräckning – Nasrallah vågar tills vidare inte attackera Israel. Invånarna i norra Israel åtnjuter god säkerhet och trygghet. Efter att Syrien försökte erövra Golanhöjderna följde 1974 Israeli-Syrian Disengagement agreement. Några år senare (1981) annekterade Israel området. Den syriska ledningens medvetenhet om Israels militära överlägsenhet har gjort att regimen i Damaskus inte har vågat sig på ett nytt krig. Inte ens bombningen av reaktorn i Deir ez-Zor regionen 2007, Operation Orchard, ledde till militär respons från Syrien. På den senaste tiden har vi sett enstaka granater slå ner på Golan, men detta har inte handlat om attacker mot Israel, utan om att granater och kulor från de kaotiska striderna i Syrien mellan regeringstrupperna och rebellerna har råkat hamna på Golan. Det föreligger dock en ökad hotbild i området – terrorgrupper kan tänkas utnyttja sönderfallet i Syrien till att infiltrera Israel och utföra terrordåd. 

Israel har fred med Egypten (1979). Med Morsi och Brödraskapet vid makten i Kairo har en ny era inletts i Mellanöstern. Tills vidare deklarerar Egypten att man vill behålla fredsavtalet med Israel. Men Brödraskapets ideologi, relationen till Hamas – samt hoten från diverse terroristers frammarsch i Sinai – allt sammantaget har skapat nya hot och utmaningar.

Israel har fred med Jordanien (1994). Stabilt – trots problem, spänningar och klagomål. Risk för att det muslimska brödraskapet kan komma att utöka och intensifera sina demonstrationer mot den hashemitiska regimen. Två tredjedelar av befolkningen är palestinier.

I Gaza regerar den islamistiska terroristorganisationen Hamas. (Israel lämnade området 2005. Netanyahu motsatte sig frigörandet/tillbakadragandet från Gaza). Hamas maktövertagande skedde 2007, och var våldsamt – en kupp (resultatet av striderna mellan Fatah och Hamas, enligt Wikipedia: 118 döda, fler än 550 skadade – Battle of Gaza). Djup splittring bland palestinierna. Operation ”Gjutet Bly” för fyra år sedan ledde först till en kraftig nedgång av antalet raketattacker mot Israel, men man lyckades inte uppnå den önskvärda avskräckningseffekten. Nu gör Israel ett nytt försök.

Nahum Barnea skriver i ynet (The way out is the hardest) om regeringens dilemma. Artikelns avslutning:

And so once again, like in 2006 and in 2008, Israel finds itself on the brink of entanglement. Instead of settling for the goals it achieved, the political echelon is tormented by how to emerge from this affair with a sense of victory. What will they say in Gaza, what will they say in the Arab world and, most importantly, what will Israeli voters say in two months. What about credibility? The government learns once again what its predecessors had already learned: All beginnings are easy, but the way out is the hardest.

Idag går Erdogan till förnyad attack och anklagar Israel för att utföra etnisk rensning. Om några dagar blir det dessutom celebert besök i Gaza: ett gäng utrikesministrar är på väg – från Egypten, Marocko, palestinska myndigheten, Sudan, Qatar, Libanon, Jordanien och Turkiet (”…going to Gaza strip to express their full solidarity with the Palestinian people there”). Det blir i själva verket inte bara ett uttryck för solidaritet, utan även ett stöd till Hamas kamp mot Israel. De här länderna tycker att det är ok och bra med återkommande raketer mot Israel. Därför är det viktigt att Israel alltjämt uppvisar styrka och beslutsamhet för att uppnå sina mål. Stödet från USA är förstås omistligt, och det vi hör från EU (exempelvis från Ashton, inte Bildt), eller från Kvartetten utgör än så länge ett starkt stöd för Israels rätt att bekämpa den terroristorganisation som skjuter raketer mot civila i Israel. Men man bör reflektera över fientligheten mot Israel från ett stort antal länder – man gör allt man kan för att tvinga Israel på defensiven, man vill att de senaste årens ordning och spelregler ska kvarstå. Detta är oacceptabelt för Israel.

Ryssland, som stoppar resolutioner i säkerhetsrådet mot Syrien och som aktivt bidrar till att stödja Assadregimen, uttrycker skarp kritik mot att USA stoppar en resolution (vars utkast inte nämnde raketattackerna mot civila i Israel eller Israels rätt att försvara sig) mot Israel. Samtidigt kommer Hillary Clinton till Mellanöstern. Det blir möten i Jerusalem och Ramallah, men inga kontakter med Hamas. En påminnelse om att Hamas är stämplat som terroristorganisation (en omständighet som Sveriges utrikesminister konsekvent väljer att ignorera; när han i bloggpost efter bloggpost undviker att använda t-ordet finns det fog för misstanken att Bildt inte delar EU:s hållning om att Hamas är en islamistisk terrororganisation.).

Världens ledare engagerar sig i frågan. Och nu – newsflash: Morsi säger att striderna kommer att upphöra idag tisdag:

3:27 P.M.: Egyptian President Mohammed Morsi said on Tuesday that ”Israeli aggression” against Gaza would end later in the day, the Egyptian state news agency MENA reported.

”President Mohammed Morsi announced that the farce of Israeli aggression against the Gaza Strip will end on Tuesday,” MENA said, quoting public remarks made by the country’s head of state after the funeral of his sister.

”The efforts to conclude a truce between the Palestinian and Israeli sides will produce positive results in the next few hours,” he was quoted as saying. Egypt has been trying to mediate a truce to end the conflict. (Reuters)

Det återstår att se hur det blir med den saken. I Israel visar den senaste opinionsmätningen starkt stöd för regeringen och operationen. Ett slut på striderna och inte en enda raket från Gaza mot civila i Israel under tiden fram till nyvalet den 22/1? Ett drömscenario för Netanyahu, Barak, Lieberman och regeringen, även om Hamas också ges möjlighet att utropa seger (det spekuleras ju i att Kairo kan tänka sig att utöka handeln med Gaza och att lätta på restriktionerna vid gränsen m.m.). Tysklands utrikesminister Westerwelle for idag till Kairo, efter besöket i Jerusalem (ynet). Man kan ju alltid hoppas på det bästa, men jag misstänker att den här operationens ”end-game” kommer att innehålla ett antal förvecklingar, bombningar och komplikationer. Israel förhandlar ju inte direkt med Hamas, och jag anar att man kan acceptera framgångar för Hamas (i form av erkännande från Turkiet och arabländerna, utökad handel osv), förutsatt att raketbeskjutningen upphör. Kan Israel även tänkas lätta på restriktionerna när det gäller persontrafik och godstransporter? Kanske. Men blockaden och bekämpningen av vapensmugglingen kommer att kvarstå.

Men vi får återkomma till detaljerna samt följderna av en vapenvila. Men det massiva stödet till Hamas från Egypten, Turkiet, Iran, Sudan osv bådar inte gott. Detta riskerar att fördjupa splittringen bland palestinierna och ytterligare försvåra möjligheterna till att återstarta de direkta förhandlingarna med Israel. Och vad betyder en röst på Abbas diplomatiska offensiv i generalförsamlingen den 29/11 (om den nu blir av), när Hamasregimen växer sig allt starkare och utmanar det som den palestinska myndigheten trots allt står för – avtalen och samarbetet med Israel, fredsarbetet, tvåstatslösningen? To be elaborated.

Publicerat i Gaza, Hamas, Israel | 3 kommentarer

Wolfgang Hansson vs. Ulf Bjereld om media och propaganda

Ulf Bjereld beklagar sig över det inte finns något raseri mot Israel i media. Det enda vi ser är ”torra, nyktra analyser”. Och: ”Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända.” Om det istället hade dödats 100 israeler och 3 palestinier så hade det varit ett annat liv i media-luckan. Då hade mediebevakningen varit mer intensiv, engagemanget starkare och kraven på att omvärlden måste ingripa mot blodbadet hade vuxit till oanade höjder. Bjereld säger att världen ser de israeliska individerna, medan de utomstående betraktarna i Gaza blott sett ett kollektiv. Det är Förintelsen som gör att folk sympatiserar och identifierar sig med israelerna. En massaker i Tel Aviv ger enligt Bjereld fler klick än en massaker i Gaza.

I Aftonbladet säger dock Wolfgang Hansson att Israel inte kan vinna propagandakriget. Bilderna från attacker mot hus i Israel visar något som skulle kunna ha orsakats av en exploderande gasspis, medan en krater efter en israelisk bomb i Gaza är stor som ett helt kvarter. Där ser man smulor av byggnader och blodiga, livlösa kroppar. Betraktaren kan i och för sig förstå, enligt Hansson, det hemska i att höra flyglarm och springa iväg till skyddsrummen. Men folk berörs mer och starkare av palestiniernas situation:

”Men för omvärldens intryck och förståelse av kriget förmedlar bilderna helt olika känslor. Palestiniernas lidande framstår så mycket tydligare.” Hansson talar också om den groteska proportionaliteten – många fler palestinier dödas än israeler. ”I en sådan situation hjälper det inte hur bra Israel är på propaganda.” Det är Hamas som vinner propagandakriget. Hansson menar alltså att omvärlden i första hand sympatiserar och identifierar sig med Hamas och palestinierna i Gaza. Hansson tycker alltså si, Bjereld så. Båda har fel.

Hansson skriver vidare: ”Man kan se det som att Israel gått i Hamas fälla. Militärt kan Israel krossa Hamas. Men propagandakriget förlorar man gång på gång.”

Det är till att börja med inte tal om att Israel försöker krossa Hamas. Målet med operationen är få till en verklig vapenvila, baserat på avskräckning – ett stopp på raketbeskjutningen mot civila i Israel. Man hade hoppats att Hamas skulle ta intryck av operation ”Gjutet Bly” för fyra år sedan, men Hamasledarna har på ett skickligt men också dåraktigt sätt skapat en dynamik där man själva i stor utsträckning har hållit i taktpinnen, och där man har varvat lugna perioder med våldsamheter. Israel har uttalat otaliga varningar om att raketbeskjutningen måste upphöra, annars kommer man att agera militärt. Varningarna har inte hörsammats av Hamasledarna. Till slut gör Israel det man sagt – agerar militärt. Inte för att en gång för alla lösa alla problem och skapa fred, utan för att stoppa raketbeskjutningen (samt demonstrera förmåga och beslutsamhet med adress Iran och dess proxies).

”Propagandakriget” har inte alls tydliga vinnare och förlorare. Det vi hittills sett och hört från olika håll i världen har varit förutsägbart och följ en viss mall och dramaturgi. Och även om Israel mycket riktigt försöker informera och upplysa om vad man gör och hur man ser på saken, så finns det någonting som ändå är viktigare – att man gör det man anser att man måste göra, även om detta leder till våldsamma protester och fördömanden. Det paradoxala består i att man i viss mån accepterar att man inte kan göra något åt stora delar av det som ingår i ”den internationella opinionen”, medan man samtidigt vidtar stora ansträngningar där man anser att det är både viktigt och möjligt att vinna opinionsframgångar. Men så länge som Obama och flera av de andra tunga ledarna i världen stoppar anti-israeliska resolutioner i säkerhetsrådet och i grunden ger sitt stöd till Israels försök att få stopp på raketbeskjutningen, så kan man leva med att det av Bjereld efterlängtade raseriet till sist breder ut sig i vissa kretsar runtom i världen. Sen är de israeliska ledarna i allra högsta grad naturligtvis medvetna om att alltför många bilder på blodiga kroppar i Gaza kan påverka bl a Washington och leda till en dynamik som kraftigt försvårar möjligheten att uppnå målet med operationen. Så de enormt stora ansträngningarna Israel vidtar, utifrån rättsstatens principer och moraliska övertygelser, för att leva upp till ”krigslagar” och konventioner, tjänar även syftet med operationen i Gaza.

Publicerat i Gaza, Hamas, Israel, Media | 4 kommentarer

Ett Nej från Sverige är ett Ja till fredsförhandlingar

Läser Anna Dahlbergs ledare i Expressen (”Sverige bör rösta ja till Palestina i FN”). Hon menar att Israel borde bejaka och välkomna PA-ledarnas diplomatiska offensiv – Israel bör belöna ledarna i Ramallah, eftersom deras agerande enligt Dahlberg är det rätta och goda alternativet, till skillnad från det som Hamas står för. Men detta är ett absurt resonemang, vilket understryks av att två ord saknas i artikeln – direkta förhandlingar. Hamas, som inte erkänner Israel, flyr undan de direkta förhandlingarna för att istället satsa på terrorism. Även PA-ledarna flyr undan de direkta förhandlingarna. Men deras flykt handlar om att satsa på diplomatiska kampanjer mot Israel. Eller med bl a Nabil Shaaths ord: man vill sätta Israel under internationell belägring. Den ambitionen är dock varken fredlig eller förtroendeingivande.

Israel oroar sig i första hand inte för själva omröstningen och statusuppgraderingen, utan för vad PA-ledarna kommer att använda den nya statusen till. Abbas och de andra har bl a antytt och aviserat att man tänker dra israeler inför den internationella brottsmålsdomstolen (och därutöver kritisera, bekämpa, genera och brännmärka Israel i ytteligare ett antal fora). Inte heller detta är en förtroendeskapande och fredlig handling, Att vägra förhandla för att istället gå via generalförsamlingen till brottsmålsdomstolen innebär dessutom att man ignorerar både Osloavtalet och Färdplanen. Därmed anser den nuvarande regeringen i Jerusalem att man måste bestraffa PA, bl a genom att hålla inne utbetalningar (även kongressen i USA kommer att hålla inne stöd till PA). Så Israel pratar här två språk – man använder våld för att avskräcka Hamas från att skjuta raketer mot civila i Israel, och man använder diplomatiska åtgärder för att bestraffa PA-ledarnas diplomatiska fientligheter. Allt för att förmå de palestinska ledarna att komma tillbaka till förhandlingsbordet.

Obama och Clinton röstar nej till Palestina i FN. Man säger nej till Hamas´terrorism och nej till den palestinska myndighetetens offensiv i generalförsamlingen. Anledningen till att man säger nej är att man håller fast vid de två ord som alltså saknas i Dahlbergs artikel – direkta förhandlingar.

De palestinska ledarna flyr dessutom de egna och interna problemen – splittringen, oförmågan att skapa försoning och enighet. De palestinska ledarna är f.n och helt enkelt, pga splittringen, oförmögna att fredsförhandla med Israel. Sverige och EU borde ägna mer energi och större resurser åt att hjälpa palestinierna att uppnå försoning och enighet. Det är ju först därefter som förhandlingar med Israel kan bli meningsfulla. Tills vidare bör dock Sverige rösta nej till Palestina i FN. En svensk nej-röst är ett rungande Ja till direkta förhandlingar. En svensk nej-röst är en protest mot PA-ledarnas fientliga ambitioner om att sätta Israel under internationell och diplomatisk belägring. Säg Ja till förhandlingar, det enda som kan leda till hållbara kompromisser och en verklig fred. Låt er inspireras av USA:s president Barack Obama, som inte bara ger ett solklart och starkt stöd till Israels operation mot Hamas i Gaza (även om också han naturligtvis oroas av våldet och riskerna för att civila skadas och dödas), utan som även tänker rösta nej till Palestina i FN.

Publicerat i FN, Hamas, Israel, PA | 2 kommentarer

Ett litet kåseri: Försvarspelare mot Iran?

Hur mycket av den aktuella krisen i Gaza handlar om Irans misstänkta kärnvapenprogram? Igår argumenterade Henry Kissinger (Washington Post – ”Iran must be President Obama´s immediate priority”) för att USA måste om inte deklarera ett antal röda linjer, så åtminstone dra upp tydligare riktlinjer för hur den diplomatiska processen ska nå fram till ett beslut/resultat. Har Obama i själva verket redan omvärderat sin tidigare policy visavi Iran? I den aktuella krisens inledande skede har Obama markerat ett oreserverat stöd för Israels aktioner i Gaza. Sedan tidigare cirkulerar rykten om en överenskommelse mellan Iran, Hizbollah och Hamas om att koordinera attacker mot Israel från flera håll, i den händelse USA/Israel attackerar Irans kärntekniska anläggningar. Men den koordinerade anstormningen mot Israel skulle också kunna triggas av en israelisk operation i Gaza. Vi har sett notiser om att Mashaal vill hämnas bombningen i Yarmouk i Sudan. Vi hör även, apropå tänkbara förvecklingar, misstankar om att raketer har avfyrats från Sinai.

Vidare – bulletin om att Hizbollah har höjt beredskapen i Libanon. Och det senaste – Irans försvarsminister Ahmed Vahidi säger att det enda som kan få stopp på Israels förbrytelser är en enad och revolutionär aktion mot Israel från den muslimska världen. Är det vi nu bevittnar ouverturen till showdown Iran? Eller är det ett slags generalrepetition inför den föreställningen: Israel visar stor beslutsamhet i Gaza – Hamas och Islamiska Jihad svarar, uppbackat av Iran, med större eldkraft och med mer avancerade vapen än vad man hittills har visat upp – Islamiska Jihad eller någon annan grupp i Libanon skjuter raketer mot norra Israel – Israel svarar med bombningar mot mål i Libanon – Hizbollah deklarerar detta som en provokation och svarar, uppbackat och frammanat av Iran, med massiva missilattacker mot Israel – terrorgrupper i Syrien ansluter och tar sig in över Golan och genomför terrordåd -Israel bombar mål i Syrien. Därmed aktiveras Irans länk och långa arm fullt ut – från Iran via Syrien och Hizbollah, samt via Sudan och Egypten till Hamas & Co i Gaza. Detta leder till att Israel, kanske tillsammans med USA, inleder en intensiv bombkampanj mot Iran? Igen – är det vi nu ser i Gaza startskottet till scenariet showdown Iran, eller är det ett slags förövning? Netanyahu och Barak synar Irans kort, känner de iranska ledarna på pulsen. Man bör komma ihåg de senaste turerna i det ”hemliga kriget” – terrordådet i Burgas; explosionen i Qom som förstörde elkablar och som enligt vissa bedömare orsakade en brand och förstörde ett antal centrifuger nere i den underjordiska Fordo-faciliteten; drönarinfiltrationen över Israel, enligt uppgift en iransk UAV, ivägskickad och styrd av Hizbollah; bombningen i Sudan.

Men idag hör vi även att ledare från Egypten, Qatar och Turkiet träffas i Kairo, där man sägs föra samtal med ledare från Hamas och Islamiska Jihad för att få till en vapenvila. I så fall – Morsi´s hätska retorik mot Israel är en sak. Påtryckningar från inte minst USA, samt egna överläggningar om vad som är bra för Egypten (plus rekommendationer från den egyptiska militären), har gjort att Brödraskapet försöker förmå Hamas att gå med att helt upphöra med raketbeskjutningen mot civila i Israel. Om detta är sant så är det goda nyheter.

Det vore oklokt att ifrågasätta Israels beslutsamhet i den uppkomna krisen. Om Hamas fortsätter med raketattackerna så har Israel en plan redo för en storskalig operation i hela Gaza. Men detta paras med kontakter och kanaler för att förmå Hamas att göra det som krävs – noll raketer mot civila i Israel. Tidigare kriser har lärt oss att Hamas, parallellt med förhandlingar om vapenvila, är måna om att in i det sista skjuta så många raketer som möjligt för att demonstrera makt och förmåga. Om uppgifterna angående samtalen i Kairo är riktiga kan vi anta att det nu rör sig om början av en fas som kan leda till en vapenvila. Ett möjligt problem för Hamas kan vara att samtidigt som man hör Israels krav – absolut stopp för raketbeskjutningen, och Israel menar vad man säger – så kan där finnas påtryckningar från Iran om att fortsätta striderna. Men jag har naturligtvis ingen aning om vad Teheran just nu säger till Haniyeh & Co. Kanske nöjer man sig med ytterligare några dagar av strider, för att sedan gå med på vapenvila och därmed förekomma en storskalig markoffensiv från Israels sida i hela Gaza. Klart är också att det blir svårt för Hamasledarna att ge upp den ordning de åtnjutit under de senaste åren – de har ju i stor utsträckning hållit i taktpinnen och påverkat den dynamik som handlat om att lugna perioder varvats med våldsamheter. Kanske har tuppkammen och storhetsvansinnet vuxit för högt och långt – kanske har de börjat tro att de nu kan avskräcka Israel från att genomföra stora operationer i Gaza. Det är i så fall en väldigt farlig illusion, och det vi nu ser är ju en påminnelse från Israels sida om vem som är starkast och om fortsatt beslutsamhet att göra det som krävs för att värna medborgarnas säkerhet och statens existens. Att gå med på att helt upphöra med raketbeskjutningen – och igen: Israel menar vad man säger – är säkert traumatiskt för Gazas islamistledare. Möjligen kan en övertygelse om att det blir ett stort krig i Mellanöstern om ett halvår göra att man nu går med på Israels krav. I så fall kommer man att se på vapenvilan som en mobiliseringsperiod (med intensiv vapensmuggling) inför nästa sammandrabbning.

Ett par saker från tidigare inlägg tål att upprepas – i avsaknad av fredsavtal får alla parter finna sig i att lugna perioder varvas med strider; ingen demokratisk stat kan acceptera att medborgarna kontinuerligt över många år utsätts för terrordåd (raketbeskjutning från terroristorganisationen Hamas mot civila i Israel är terrorism) – och när det då som sagt inte finns några utsikter till ett fredsavtal så är regeringen skyldig att agera på andra sätt för att sörja för medborgarnas säkerhet. Det finns dock ingen ”stor smäll” som ”en gång för alla” löser alla problem. Det vi ser är ytterligare ett kapitel i det drama som följer av att det är ett oreglerat tillstånd – att det inte föreligger ett fredsavtal med tydliga gränser. Det som sker är dock samtidigt ytterligare ett inslag i spänningen mellan Israel och Iran. Vad som blir den springande punkten, casus belli, strået som knäcker kamelens rygg, vad som triggar igång Det Stora Irankriget – vet ej. Närmast gäller dock fortsatta strider i Gaza, samt överläggningar i Kairo om en tänkbar vapenvila.

Publicerat i Gaza, Hamas, Israel | 5 kommentarer

Det bildtska bloggmumlandet

Bildt bloggar: ”Vem startade detta och med vilken politisk målsättning. Jag ser ingen alldeles självklart svar på den frågan ännu.”

Frågan är delvis felställd, delvis irrelevant. Det räcker tills vidare med att konstatera att Gaza sedan ett antal år styrs och kontrolleras av den islamistiska terrororganistionen Hamas. Det är en organisation som säger nej till förhandlingar med Israel. Istället har man under de senaste åren skjutit tusentals raketer mot civila i Israel. Operation ”Gjutet Bly” för fyra år sedan ledde först till den dramatisk nedgång i antalet terrorattacker mot Israel, men Hamasledarna har därefter valt att återuppta och intensifiera attackerna. Detta har lett till att Israel vid upprepade tillfällen har varnat för att det finns en gräns – om inte attackerna mot civila israeler upphör kommer man att agera militärt för att avskräcka fienden från att terrorisera medborgarna i Israel. Men Hamasledarna har inte hörsammat alla dessa varningar och istället fortsatt med attackerna. Till slut gör Israel det man har sagt – agerar militärt för att uppnå en verklig vapenvila, baserat på avskräckning.

Att det är val i januari i Israel utgör naturligtvis en bland många andra faktorer i regeringens beslutsunderlag. Men operationen är också en signal till andra aktörer i regionen – Syrien (och olika terrorgrupper där), Iran, Hizbollah, salafister – om att Israel fortfarande är redo att göra det som krävs för att bekämpa hoten mot statens existens.

Bildlt frågar vidare: ”Hur skall en seger definieras – och åstadkommas?”

Svar: Israel vill se en verklig vapenvila – noll raketer mot civila i Israel. De militära åtgärderna utgör ett språk, och ett budskap ämnat att avskräcka terroristerna från att skjuta raketer mot Israels städer. Parallellt med detta välkomnar Israel försök av utomstående att medla, att förmå Hamas att gå med på en vapenvila värd namnet. Egypten, Arabförbundet och EU bör försöka förmå Hamasledarna att besinna sig och genast upphöra med terrorattackerna.

Bildt spekulerar vidare: ”Och det är inte osannolikt att vi hamnar i en situation där det hela slutar med en starkare position för Gaza och därmed Hamas i den samlade arabvärlden. Detta innebär ju i sin tur en försvagning av möjligheterna till en fredlig tvåstatslösning, och det borde ju ytterst knappast ligga i Israels intresse.”

Bildt har verkligen intagit en märklig, ja rentav extrem hållning. Det är också överlagt fegt, blekt och opportunistiskt. Vad har vi hört under de senaste dagarna från de verkligt tunga och betydelsefulla ledarna (från Bryssel, London, Paris och Berlin) i EU? Jo, man fördömer Hamas, tydligt och klart. Det är islamisterna som är terroristerna och som bär skulden till den aktuella krisen. Israel har rätt att försvara sig. Detta är också vad Bildt först och främst borde ha bloggat. Men icke – sådant klarspråk hörs inte från Sveriges utrikesminister. Sveriges utrikespolitik är egenartad, oklar, feg, undanglidande, ett mumlande – och banar väg för oansvariga och synnerligen farliga eftergifter till terrorismen.

Det är också behjärtansvärt att Bildt har synpunkter på vad som kan ligga i Israels intresse. Under alla dessa år av terror har Bildt mig veterligen aldrig undrat eller ifrågasatt om palestiniernas sak gynnas av att deras ledare säger nej till förhandlingar för att istället skjuta raketer mot civila i Israel. Bildt har liksom så många andra inom EU tittat på medan den inompalestinska splittringen har fördjupats och cementerats. Men istället för att försöka ta itu med detta och hjälpa palestinierna till enighet, för att därigenom återstarta de direkta fredsförhandlingarna med Israel, så har man stirrat sig blind på Israels göranden och låtanden. Man borde ha gjort både och – engagerat sig i alla frågor och problem. Men man har inte orkat/vågat adressera splittringen bland palestinierna, man har inte vågat/orkat konfrontera den islamistiska terrororganisationen Hamas. Resultatet av denna fega och undermåliga policy? Ökad terror mot Israel. Kraftigt försämrade möjligheter till fredssamtal och kompromisser.

Israel vill ha fred, är redo för förhandlingar. Men just nu handlar det närmast om att avskräcka terroristerna från att attackera civila i Israel. Hague, Ashton, Westerwelle och många andra har tydligt deklarerat att terroristerna bär skulden till den uppkomna krisen och att Israel har rätt att försvara sig. Men Bildt bloggmumlar. Inte bra.

Publicerat i Hamas, Israel | 3 kommentarer

Notis – påminnelse

Hamas gör allt man kan för att skada civila i Israel. Hamaskrigarna gömmer sig bland civila i Gaza. Hamas är en terroristorganisation. Bara en påminnelse.

Anledningen till att Israel inte bombar på Västbanken är att det inte avfyras raketer därifrån mot civila israeler. Det är Hamasledarnas terrorism som tvingar Israel att agera mot mål i Gaza. Den palestinska myndigheten har gjort och gör alltjämt ett utmärkt jobb när det gäller att bekämpa terroristerna på Västbanken. Men palestinierna i Gaza lyder under en terroristregim som torterar den egna befolkningen (se rapport från Human Rights Watch) och som genomför terrorattacker mot civila i Israel.

Israel vidtar mycket stora ansträngningar för att minimera de kollaterala skadorna i Gaza. Att tala om ett urskillningslöst bombande är en lögn. Israels mål är att få till en vapenvila. Men en vapenvila värd namnet – noll raketer från Gaza mot civila i Israel. Ingvar Persson skriver i Aftonbladet att kriget måste sluta, att det nu bara återstår att vädja om ett slut på våldet. Jo, men varför har inte Persson under de senaste åren vädjat om att det måste bli ett slut på raketbeskjutningen mot civila i Israel? Det är minst sagt beklämmande att se hur Ingvar Persson och många andra under åratal ger sitt tysta godkännande till terrorattackerna mot civila i södra Israel, och sedan rycker ut och kräver ett stopp på våldet först när Israel gör det som varje icke-självmordsbenägen stat har rätt att göra, nämligen att sörja för medborgarnas säkerhet. Inget land – inte USA, inte Ryssland, inte Sverige – ingen stat kan vika sig för terroristernas världsbild och diktat. Det förstår och anser även Carl Bildt, även om han av någon anledning inte vill säga/blogga detta offentligt.

I den bästa av världar skulle vi få se ett fredsavtal, med en tydlig och reglerad gräns, och ett slut på allt våld över denna gräns. Men i avsaknaden av detta, i fallet Gaza, kan vi tills vidare bara hoppas på tillfälliga vapenvilor. När nu många kräver ett slut på våldet så är det precis vad Israel önskar – ett slut på raketvåldet mot civila i Israel. Om detta uppnås, kommer även Israel att avsluta de militära aktionerna. Så låt oss då hoppas att Morsi och Egypten lyckas förmå Hamas att gå med på en vapenvila. Det är ett utmärkt tillfälle för Brödraskapet och den nya regimen att visa vad man går för, att visa sin fredsvilja samt sin skicklighet som medlare. Israel skulle välkomna detta. Men hädanefter gäller noll-tolerans mot raketbeskjutningen. Detta måste alla förstå. En halvmesyr – likt det vi sett under de senaste åren, med våld och lugna perioder om vartannat, med enstaka raketer då och då – är oacceptabel.

Israel menar vad man säger, och med bl a USA:s stöd står det klart att man är redo att fullfölja till dess att man har uppnått målet – en vapenvila värd namnet, baserat på avskräckning. Det kan bli tal om en stor operation som i kraft, intensitet och effektivitet överträffar det vi såg i samband med ”Gjutet Bly” för ca fyra år sedan. Låt oss hoppas att vi slipper se en sådan trist utveckling. Låt oss hoppas att Morsi, med stöd från EU och andra, lyckas förmå Hamas och de andra grupperna att sluta skjuta raketer mot civila i Israel. Om medlingen misslyckas kommer Israel att fullfölja till dess att islamisterna har fattat vad som gäller.

Extremt uppskruvade och hysteriska röster varnar nu för det att det råder en stor risk att krisen i Gaza ska leda till regionala förvecklingar. Visst föreligger det en risk, men den är inte så stor som alarmisterna vill göra gällande. Det finns betydligt större hot mot den regionala stabiliteten, exempelvis krisen i Syrien, som redan har spillt över till Turkiet, Israel och Libanon, och som har krävt närmare 40 000 dödsoffer, samt lett till att det idag finns hundratusentals syriska flyktingar utspridda i ett antal länder. Det finns även ca 2,5 miljoner internflyktingar i Syrien.

Och än så länge nöjer sig Nasrallah med hätsk och förutsägbar kritik/propaganda. Det andra Libanonkriget innebar en verklig avskräckningseffekt. Hizbollah vågar f.n inte attackera Israel.

Publicerat i Hamas, Israel | 5 kommentarer