Petitioner ang. 18 utposter har inkommit till domstolen. Regeringen meddelar att 13 av dem ska legaliseras, men någon detaljerad tidsplan finns ännu inte. De fem som ska evakueras är:
– Ulpana: nu i juni.
– Migron: augusti.
– Givat Assaf (beslut från domstolen väntas inom kort)
– Amona (evakuering senast den 31/12 i år).
– Mitzpeh Kramim (tidpunkt för evakueringen ännu ej offentliggjord).
Sen har vi Yuvel, men där är läget något oklart – som jag har försått saken planerar man att legalisera utposten, men sedan förstöra ett antal hus som byggts på privatägd palestinsk mark.
Därutöver meddelade regeringen att man ska bygga 851 nya bostäder runtom i ett antal stora bosättningsblock på Västbanken (som man menar kommer att ingå i staten Israel om och när vi får se en tvåstatslösning).
Skarp kritik från USA och EU. Israeliska regeringsföreträdare säger att detta bara är ännu en kritikstorm som kommer att passera. Men enligt Jpost varnar en anonym diplomat från Israel om att regeringen tar för lätt på kritiken och fördömandet. Missnöjet med Israel ackumuleras. När Israel är kontakt med andra länders representanter i andra frågor, blir bosättningarna och utposterna ett störnings- och irritationsmoment, som förpestar och försvårar dialogen beträffande andra ämnen.
Under resten av 2012 kommer Israel att genomlida heta bråk, stort rabalder och våldsamheter i samband med evakueringarna av utposterna. Vi kommer att minnas Yamit och evakueringen från Gaza. Det blir påfrestande för Netanyahu och koalitionen, men också ett verkligt test ang. Netanyahus ledarskap. Obama, upptagen av många andra saker inkl. presidentvalet, kommer att titta på och formulera strategin för den israelisk-palestinska frågan för de kommande åren.
Med 94-koalitionen i ryggen ser det ut som att Netanyahu kan fullfölja evakueringarna och därmed framstå som stark, klok (vårda relationen med USA) och konstruktiv ang. fredsarbetet. Men detta gör honom inte till en stor och historisk ledare i Israel. Han är en PR-, manöver- och maktspelare av guds nåde, med enorm förhalningsförmåga. Detta räcker uppenbarligen långt. Men det är i en akut kris ang. Iran och/eller Syrien, eller i en pressad situation nästa år när Obama återlanserar de israelisk-palestinska fredsförsöken, som det blir dags för de verkligt svåra och historiska testen för Netanyahu.
Tillägg: Netanyahus 94-koalition, samt den pågående och konstruktiva dialogen med enskilda ministrar, visar att vår premiärminister lärde sig många läxor från sin första sejour som landets ledare. Men – hur lyckades han ta sig fram till den här situationen, i juni 2012, där han sitter i ohotat bo – stabil koalition och måttliga påtryckningar från omvärlden att göra något för att främja fredsarbetet? Hur lyckades han skapa en situation som åtminstone indikerar (mycket kan hända) att det inte, hör och häpna, blir nyval – utan att han håller ihop det hela fram till ordinare valdatum?
De olika turerna (och kriserna) kring bla byggstoppet och spänningarna med Obama, satte förhalningsmästaren på svåra prov, men han slingrade sig vidare. Frigivningen och hemtagandet av Gilad Shalit var en stor framgång. Därefter har han assisterats av palestiniernas oförmåga att få till försoning och enighet. Och Abbas krav för att återstarta direkta förhandlingar har av Netanyahu utnyttjats på ett skickligt sätt – argumentet att det inte ska finnas några förhandsvillkor med i bilden har trots visst mumlande tills vidare accepterats av Obamaadministrationen. Dessutom ogillade Obama palestiniernas offensiv i FN (försöken att kringgå Israel och vinna erkännade i en omröstning i säkerhetsrådet). Tid förflöt, och sedan kom den palestinska offensiven av sig. De fick då höra att Netanyahu är redo för direkta förhandlingar, och att han i princip väntar vid bordet. Men de palestinska ledarna har (jag varken dömer, kritiserar eller moraliserar här) valt att tills vidare undvika direkta förhandlingar och istället invänta presidentvalet i USA.
Netanyahu har, dessvärre också ackompanjerat av rejält skryt, hela tiden haft ögonen på en alldeles särskild boll – nämligen den som rullar i Washington, mellan Vita Huset och Capitol Hill. Och han kan förnöjt konstatera att det är först i början av 2013 som han åter kommer att utsätta för aktiva och konkreta påtryckningar från Washington.
Men mannen som med utstuderad, dramatisk och ödesmättad Förintelseretorik har pekat mot hotet från en kärnvapenförsett Iran, måste så småningom visa oss konkreta resultat. Antingen måste Israel agera, eller så lyckas det internationella samfundet stoppa Iran från att skaffa kärnvapen. Om inget av detta sker framstår den extrema Shoah-retoriken som blott en spektakulär förpackning utan innehåll.
Ytterligare några ord:
Missnöjet jäser inom koalitionens högerfalang, inte minst från Likuds Feiglinläger. De menar att införlivandet av Kadima till koalitionen gör att Netanyahu nu bedriver ”vänsterpolitik.” Det jäser och gnisslar, men Likud håller tills vidare ihop och koalitionen består.
Missnöjet jäser inom Kadima. Vissa medlemmar anser att man nu ger sitt stöd till Netanyahu ”högerpolitik”, att man därmed har övergivit det som Kadima står för. Det gnisslar och jäser, men partiet består tills vidare i sin nuvarande form.
USA riktar skarp kritik mot Netanyahus regering, men det stannar där och blir tills vidare inte mer än så.
Nu kan utposterna evakueras och ekonomiska reformer instiftas, men en av de viktigaste frågorna handlar om att ersätta Tal-lagen med ny lagstiftning. Så många som möjligt måste sluta upp bakom en nyordning i den här frågan, därav mastodontkoalitionen.
Klargörande: att en israelisk premiärminister noggrannt håller koll på USA och relationen mellan länderna är verkligen ingen nyhet, men det jag ville påminna om var dels att Netanyahu själv menar att han är den som är bäst (ingen annan israelisk ledare har varit i närheten av denna briljans, enligt Bibi) på att se och förstå sig på den amerikanska politiken och hur Israel bör anpassa spelet för att vinna gehör för sin politik. Och Netanyahus målmedvetna arbete med att nå fram till det läget – den tid då administrationen i Washington och hela USA ”växlar om” inför nästa mandatperiod – innebar också att det stundtals blev spänt mellan honom och Obama. Detta, tillsammans med rykten om att Obama kanske mer än andra amerikanska presidenter känner och förstår palestiniernas sak, innebär att en omvald Obama kan komma att ställa förnyade och ovanligt tuffa krav på Netanyahu.