På måndag inför Sverige nya sanktioner mot Syrien

Eftersom Sverige är med i EU (“EU to sanction Syrian government ministers” – Jpost). Reserestriktioner, frysning av tillgångar. Vidare även sanktioner riktade mot syriska centralbanken och mot viss industri, samt mot syrisk cargoverksamhet. Sedan tidigare finns ett oljeembargo samt sanktioner mot ett hundratal personer. Om detta må Carl Bildt tala och blogga. Han kan också elaborera något om hur det humanitära stödet till civilbefolkningen ska fortskrida, samt hur omvärlden bör stödja oppositionen. Och vad har Sveriges utrikesminister att säga om de rykten och rapporter som säger att när nu Ryssland alltjämt har för avsikt att använda sitt veto i säkerhetsrådet för att stoppa resolutioner som bl a kräver att Assad måste bort och att arbetet med att införa demokratiska reformer snarast måste påbörjas, så planerar och förbereder USA, Frankrike, Storbritannien, Turkiet och Italien att agera militärt för att avveckla Assads regim, trots att man alltså inte kan basera en sådan aktion på en resolution från säkerhetsrådet? Många svåra frågor för Bildt och de andra när “Friends of Syria” nu ska träffas på fredag 24/2 i Tunis.

Dagens (23/2) Inlägg om Iran

Uppdatering – Iran succesfully tests anti-drone radar systems

I Jpost rapporteras om ett seminarium bakom lyckta dörrar vid Institutet för Nationella Säkerhetsstudier av och med en anonym “high ranking israeli official” som säger att hotet om militära aktioner mot Irans kärntekniska anläggningar måste vara trovärdigt – det finns en verklig och stor fara i att hota utan att egentligen vara redo att agera och verkställa hotet/varningen. Den anonyme föreläsaren påminner om att Israel är ett självständigt och suveränt land som gör vad som behövs för att garantera säkerheten och att bekämpa fienden. Israel har överraskat världen vid ett antal tillfällen, och det kan komma fler överraskningar.

Det finns fortfarande tid att använda andra och icke-militära metoder för att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen: sanktioner, hemlig krigföring, erbjudanden till den iranska regimen om samtal. Inte minst sanktionerna tycks nu bita rejält: “Now the Iranians are paying attention – during the first four rounds of sanctions, they weren’t.”

“Breakout capacity” -  antagandet att Iran planerar att ordna så att allt är klart och redo för att påbörja bombproduktionen, men att man sedan väljer att stanna vid denna “tröskel”. Enligt källan som citeras i artikeln kan Iran mycket väl komma att stanna vid denna tröskel för många år framåt. I så fall, säger undertecknad, kan vi ju faktiskt få se ett slags iransk motsvarighet till Israels “policy of nuclear ambiguity”. Iranierna vet själva vad de har och kan medan omvärlden inte kan vara helt säker. Detta skulle då ge den iranska ledningen ökat självförtroende när det gäller maktambitionerna i Mellanöstern. Vidare ur artikeln:

A policy of containing or deterring a nuclear Iran, he said, is all but impossible: “Are we able to contain a non-nuclear Iran? Hardly. How then will we ever contain or deter a nuclear one?” Critics of an Israeli strike say a military operation would destabilize the Middle East, but the official said that conclusion is predicated on the wrong variables. “The proper comparison is not between the regional stability we have today and what we would have after a military strike,” he said. “The comparison should be between today and the day after Iran gets the bomb.”

Till skillnad från bombningarna i Irak (1982) och Syrien (2008) så rör det sig i fallet Iran inte om enbart ett mål, utan om ett stort antal platser utspridda runtom i landet. Men en träffsäker och kraftfull attack skulle ändå, även om man inte lyckas slå ut hela Irans kärntekniska industri, skicka ett otvetydigt budskap till Teheran om Israels beslutsamhet. Den anonyme tjänstemannen avfärdar dessutom domedagsprofetiorna vad beträffar Irans respons. Visst kommer iranierna att svara med missiler, men resultatet blir verkligen inte per automatik en regional storband (“We will not see the doomsday prophecies Iran has warned of,” he said. “That would be against Iran’s interest, and beyond its capabilities. Iran is very vulnerable. If Iran is struck surgically, it will react – no doubt,” he added. “But that reaction will be calculated and in proportion to its capabilities. Iran will not set the Middle East on fire.”)

Forskare vid Institutet (för nationella säkerhetsstudier) resonerar och spekulerar vidare om tänkbara motattacker från Iran: kanske kan responsen bli av en magnitud som motsvarar tre tidigare attacker mot israelisk/judiska mål: Sadam Husseins scudmissiler 1991 (2 israeler dog, ca 200 skadades); Hizbollahs terrordåd i Argentina mot ambassaden samt ett judiskt center (över 100 döda); det andra Libanonkriget 2006 (44 civila dödades i Israel, över 100 allvarligt skadade). Kriget orsakade också ekonomisk skada ($3,5 miljarder). Man tvingades evakuera 350 000 människor från norra Israel. Lägg samman allt detta och man får kanske en bild av vad en iransk motattack kan leda till. Hizbollah antas bidra till denna motattack och bedömningen är att man den här gången kommer att ösa missiler även över Tel Aviv. Den anonyme säkerhetsexperten i artikeln säger:

Is 40 missiles on Tel Aviv nice? No – but it’s better than a nuclear Iran.”

En annan forskare sägs ha en avvikande uppfattning om Hizbollahs tänkta roll och framtida agerande: (“Hezbollah is not interested in a confrontation now,” the researcher said, pointing to recent remarks by its leader Hassan Nasrallah that the group would decide for itself – and not under Tehran’s direction – whether to respond and with what method.)

Vidare betonas att Irans misstänkta kärnvapenprogram, tillsammans med den avancerade och progressiva missilproduktionen, gör att “ärendet” inte i första hand är Israels problem. Det är världens – det internationella samfundet: USA, FN, EU, Sverige osv – stora problem och utmaning.

Sen har vi hört motstridiga uppgifter om Israels militära kapacitet. Förre CIA-direktören Michael Hayden har sagt att en operation mot Irans kärntekniska anläggningar är “beyond Israels capacity”. Men en anonym tjänsteman inom USA:s miltära etablissemang säger att Pentagon inte har “perfect visibility” beträffande Israels militära kapacitet.

Källan i Jpost-artikeln adderar: om vi nu inte har erforderlig kapacitet, hur kommer det sig då att alla är så extremt oroliga för att en israelisk attack är nära förestående?

Det här utspelet vid säkerhetsinstitutet, och publiceringen i Jpost, får ses mot bakgrund av att Tom Donilon, Nationell Säkerhetsrådgivare i Washington, nyligen under stort hemlighetsmakeri avlade besök i Israel. Idag väntas James Clapper till Jerusalem och Tel Aviv, och sen dröjer det inte många dagar förrän det är dags för Peres, Barak och Netanyahu att åka till USA för att gästa både AIPAC och Obama. Det rör sig tveklöst om intensiva och angelägna samtal just nu, men handlar det om att noga orkestrera en väloljad samordning eller ser vi snarare alltmer nervösa försök för att överbrygga meningsskiljaktigheter och för att, från Obamas horisont, appellera om att erhålla försäkringar och garantier för att Israel inte kommer att överraska världen med en storskalig attack mot Iran under de närmaste månaderna?

Därutöver kan noteras att Iran anklagar Israel för att bedriva “krigslekar” – Iran protests to UN over Israel ´war game´ campaign. Dessutom säger hustrun till den dödade forskaren (Mostafa Ahmadi Roshan) i Iran att makens mål var att bli martyr och att utplåna Israel. (Y) Maken ska även ha varit intresserad av Ahmed Matousselians öde – en officer inom Revolutionsgardet som enligt officiella uppgifter dödades i Libanon 1982. Iran hävdar dock att Matousselian, som var militär attaché i Beirut, kidnappades och hålls fångslad i Israel. Något stöd för den teorin finns mig veterligen inte tillgängligt. I artikeln nämns även att Khamenei idag torsdag höll ett offentligt möte där media kunde se och rapportera om samtalet med landets kärntekniska forskare.

ISIS (Institute for Science and International Security) meddelar att ett forskningscenter (PHRC) i Lavizan i Iran har använts i betydligt större och mer kvalificerad usträckning, inom ramen för landets nukleära verksamheter, än vad som officiellt har deklarerats från Teheran. (“Although Iran has admitted that the PHRC was related to the military and had a nuclear purpose in the area of defense preparedness and radiation detection, its actual nuclear role appears much more extensive,” the ISIS report said. ) (Rapporten författad och framställd av David Albright, Andrea Stricker och Paul Brannan). Vidare ur rapporten:

“Iran has failed to declare all of PHRC’s activities to the (IAEA),” the Albright group’s report says. “Iran has stated to the IAEA that the PHRC procurements were not related to a nuclear program. The information assembled in this ISIS report, however, contradicts this claim.”

Och:

“Iran should clarify PHRC’s exact purpose and accomplishments and its relationship to the IAEA’s broader question of the military dimensions of Iran’s nuclear effort,” the report said.

Artikeln i ynet avslutas med orden: “According to the IAEA, by the early 2000s, the Physics Research Center’s activities had been folded into the so-called AMAD Plan, which was responsible for what the IAEA refers to as “alleged studies” into research and development relevant to building nuclear weapons.”

I bl a Haaretz – Iran set to expand nuclear activity in underground facility, sources say - berättas om ökad aktivitet i Fordo i Qom (se sidhuvudet här ovan): “The UN agency is now putting the finishing touches to its next report on Iran, expected to include information on the Tehran talks as well as more detail on the status of the Fordo plant near the Shi’ite Muslim holy city of Qom. I think we will see a jump in the potential state of readiness of the facility,” one Vienna-based envoy said.

80 meter ner i underjorden, under berget, sägs iranierna nu göra sig redo att intensifiera anrikningen (“Fordo is of particular concern for the West and Israel as Iran is shifting the most controversial aspect of its nuclear work, refining uranium to a level that takes it significantly closer to potential bomb material, to the site.”)

När Israels försvarsminister Ehud Barak talar om “a zone of immunity”, så avses en situation där bombningar inte längre kan stoppa Irans kärntekniska verksamhet, eftersom anrikningsprocesser och bombtillverkning har gömts undan och gjorts oåtkomligt för andra att skada med bombräder.

Till utspelskören anslöt sig idag även International Crisis Group: “As Israel sees it, the nuclear program represents a serious threat; the time when Iran’s putative efforts to build a bomb will become immune to a strike is fast approaching; and military action in the near future – perhaps as early as this year – therefore is a real possibility.”

En “western official” citeras i artikeln ang. allvaret kring den planerade verksamheten i faciliteten i Fordo, Qom: “I’m not quite sure the Iranians understand they are playing with fire there”.

Vidare ur artikeln:

Iran last month said it had started to refine uranium to a fissile concentration of 20 percent, compared with the 3.5 percent normally used for nuclear power plants, at Fordo. Soon afterwards, it doubled production capacity to a total of more than 600 uranium enrichment centrifuges at Fordo, diplomats have told Reuters. Iran now appears to be making preparations for a further increase in the number of the cylindrical machines, spinning at supersonic speeds to increase the concentration of the fissile U-235 isotope, at the facility. “They are working towards full installation,” said another diplomat in the Austrian capital. “But they are not installed and ready to operate yet. “Nuclear bombs require uranium enriched to 90 percent, but Western experts say much of the effort required to get there is already achieved once it reaches 20 percent concentration, shortening the time needed for any nuclear weapons “break-out.”

Men en anonym diplomat säger: “I don’t have any indications that cascades of new machines are ready to be operated.”

Artikeln i Haaretz avslutas med följande ord: 

Iran disclosed the existence of Fordo to the IAEA only in September 2009, at least two years after construction began, after learning that Western spy services had detected it.

Men sista ordet i det här inlägget får President Shimon Peres – ett budskap till Barack Obama: U.S., West, should lead battle against Iran nuclear program. 

Blandat – länkar och citat om Iran

Ryssarna oroar sig uppenbarligen för att Israel har kommit närmare ett beslut om att attackera Iran: http://www.haaretz.com/news/middle-east/russia-israeli-strike-on-iran-would-be-catastrophic-1.414156

Debkafile bl a om att Iran nu bara behöver sex veckor för att anrika till “weapons-grade” uranium. Artikeln avslutas med ett uttalande från “an israeli source”: “Since Wednesday the rules of the game have changed.” http://www.debka.com/article/21760/

Inlägg här på bloggen om bl a Parchin: http://royalterman.wordpress.com/2011/11/21/iran-stadar-i-parchin/

http://royalterman.wordpress.com/2011/11/06/parchin-eller-vi-som-ogillar-att-bli-overraskade/

4 kärnvapen. 200 000 missiler…

Israels ÖB Benny Gantz varnar Hizbollah

Bara några ord av ÖB Benny Gantz

Och i Haaretz (Iran´s real weapon) skriver Zvi Bar´el bl a följande:

There is a consensus in the West, and also in Israel, that Iran has not yet decided whether to develop a nuclear weapon. But why hasn’t it decided? If it has no intention of producing such a weapon, then what’s all the fuss about? And if Iran does really want to develop a nuclear weapon, why is it waiting?

It’s hard not to be astounded by Iran’s diplomatic successes over the past decade. Thanks to America’s occupation of Iraq, Iran managed to come across as Iraq’s patron. It also functions as Syria’s strategic backer; and via Hezbollah, Tehran controls Lebanon’s domestic affairs. It invests considerable funds in Afghanistan, and helps Pakistan manage wide-ranging affairs with India. This week it offered to help Egypt bolster its economy, should the United States decide to freeze aid to Cairo; in Egypt, there is vocal support for such a relationship with Iran.

Iran also maintains close relations with Turkey, Qatar and several North African countries.

The Iranians are aware that Sunni states are wary of dealing with Shi’ites, and also that Sunni Islamic thinkers and leaders loathe the Shi’ite movement, which is regarded by many of them as outright apostasy. Iran’s calculations are not spiritual; they are strategic and rational. Many observers, including the chairman of the U.S. Joint Chiefs of Staff, General Martin Dempsey, are certain of this fact.

 Iran isn’t in a hurry to cross the line between having the potential to manufacture a bomb and actually producing such a weapon. It might never cross that line. Why should it furnish the West with a pretext to attack or impose more sanctions against it?

As things stand, Iran has achieved its goals without needing to stockpile nuclear bombs in its arsenal. Which is ideal, as far as Tehran is concerned. Iran has attained optimal deterrent power. The gist is this: Tell your friends what you’re capable of doing to them, should you choose to do so, and wait for them to embrace you. Wait a second, that’s Israel’s policy, isn’t it?

Och ett inlägg här på bloggen från 31/10 2011 – Showdown Iran – nya rykten, spekulationer och spänningar

En premiärministers vedermödor, i Israel 2012

Igår (tisdag 21/2) meddelade Högsta Domstolen att den s k “Tal-lagen” icke är förenlig med landets “grundlagar” (H). Lagen, som gör det möjligt för yeshivastuderande att slippa den 3-åriga militärtjänstgöringen, tillkom för 10 år sedan och upphör att gälla som rådande lag i augusti i år. Domslutet gör att Knesset inte kan förlänga lagen, vilket gör att bollen spelas tillbaka till premiärminister Netanyahu. Antingen låter han saken bero, vilket då i praktiken innebär att armén i höst plötsligt får ta emot tiotusentals israeliska judar som inte längre kan hänvisa till lagen för att få studera istället för att marschera och skjuta. Från armén har dock kommit flera varningar och utspel om att man f.n inte har möjlighet att ta emot alla dessa rekryter. Det andra alternativet är att Netanyahu tillsammans med villiga inom koalitionen utarbetar ett nytt lagförslag. Men både Sima Kadmon (ynet – Netanyahu´s moment of truth) och Yossi Verter (Haaretz -Tal Law headed to the trash can of history) konstaterar att Högsta Domstolens beslut tvingar förhalningsexperten Netanyahu att fatta beslut, i den ena eller andra riktningen. Sima Kadmon avslutar sin artikel med orden: “He will have to make a decision – and there is nothing that scares Netanyahu more than that.” Att söka en lösning som utmanar de ultraortodoxa riskerar att leda till en kris. Men från andra hållet kommer tunga namn som Barak och Yaalon, uppstickare som Yair Lapid, samt inte minst utrikesminister Avigdor Lieberman, med ambitionen och mottot att alla ska göra värnplikten. Detta är en stridsfråga, en angelägen fråga, och har en sådan position och potentiell sprängkraft i det israeliska samhället att det inte är alldeles galet att som Kadmon säga att Högsta Domstolen nu i praktiken har gjort klart att det blir nyval i år. Hur det blir med den saken återstår att se, men klart är att Israels premiärminister här står inför en stor utmaning.

Som om detta inte vore nog lider Netanyahu sedan en tid tillbaka av ett infekterat drama i regeringskansliet – den s k “Eshel-affären”. Nathan Eshel, “byråchef” – central, tung och viktig “spindel i Netanyahus regeringsnät”, tvingades avgå sedan han anklagats för att ha trakasserat en kvinnlig medarbetare (benämns i media endast som R.) i kansliet. Netanyahu har fått kritik för hanteringen av krisen (ett exempel, Haaretz editorial – Eshel affair revealed Netanyahu´s distorted values). Premiärministern har i första hand inte uttryckt vrede och indignation över Eshels påstådda agerande, utan främst skarpt kritiserat andra medarbetare i kansliet (Yoaz Hendel, Zvi Hauser, Yonathan Locker) för att inte ha meddelat honom på en gång. Då hade han, enligt egen utsago, direkt tagit itu med saken och skickat ärendet till JK. Medarbetarna, som alltså ändå i den här affären är att betrakta som vettiga och ansvarsfulla “whistleblowers”, valde först att inte störa Netanyahu med saken, för att han inte, i sedvanlig PR-mening, skulle dras in i byken och kanske av allmänheten ses som delaktig i skandalen. Men Netanyahu är upprörd och besviken och menar bl a att ärendet, pga  medarbetarnas beslut, först kom att läckas ut till media, vilket sedan ledde till misstankar om att han under en tid medvetet hade valt att mörka ärendet. (PM upset he had to learn of Eshel affair from press) Den här soppan har alltså redan lett till Eshels avgång och har skapat en infekterad och dålig stämning i regeringskansliet. Nu meddelas även att Yoaz Hendel avgår från sin post. Och med artikeln bifogas en kort video där Netanyahu ses uttrycka sin irritation över kabinettssekreteraren Zvi Hauser. Fast irritationen över Hausers agerande i Eshel-affären uttrycks nu genom att Netanyahu läxar upp Hauser för att han inte ger tydliga direktiv om att dörren till sammanträdesrummet inte bara ska stängas och vaktas av “Etti”, utan även låsas.

Sen måste Netanyahu även fatta viktiga beslut om hur Israel framöver ska agera för att på egen hand eller tillsammans med andra förhindra att Iran skaffar kärnvapen.

Trailer – hann inte blogga om…

…Azerbaijan: Iranian, Hezbollah operatives arrested for plotting attack against foreign targets…

…eller om detta: At least 65 Syrians killed in fresh assault on Homs

Och det här hade kunnat bli en trevlig feature, om nya och spännande utgrävningar, fynd och rön om Aelia Capitolina: Archeologists bringing Jerusalem´s ancient Roman city back to life.

Eller varför inte något om shabbatbussar i Tel Aviv?

Hungerstrejk ledde till frihet

För 33-årige Islamiska Jihad-terroristen Khader Adnan, som efter 65 dagar nu avbryter hungerstrejken. Han kommer att friges den 17:e april. Justitiedepartementet meddelade idag att den “administrativa förvaringen” inte kommer att förlängas (Adnan sattes i denna “förvaring” i december). Han vårdas f.n. på Ziv-sjukhuset i Safed. JK Yehuda Weinstein kallar beslutet för “balanserat och rättvist”. Adnan, som äger ett bageri och en butik i Jenin, arbetade även under en period som Islamiska Jihads talesperson. Israels säkerhetstjänst anser att Adnan är en av de mest betydande aktörerna inom Islamiska Jihad i norra Västbanken. Han anklagas bl a för att ha samlat in pengar och därmed finansierat terrorism, samt för att ha haft löpande kontakter med Islamiska Jihad i Syrien. I engelska nyhetsbulletiner benämns han som en “operative”. Det finns uppenbarligen inte entydiga bevis för att han har varit direkt involverad i planering och utförandet av specifika terrordåd, även om han alltså anses vara en viktig aktör när det gäller organisation, finansiering, logistik o.d.

De senaste rapporterna har talat om att han efter 65 dagars hungerstrejk är nära att dö, men nu ska han alltså friges och förflyttas till ett sjukhus på Västbanken. Adnan startade hungerstrejken för att protestera mot den “administrativa förvaringen.” Domarna vid de israeliska militärdomstolarna kan besluta om 6 månaders förvaring, därefter måste saken prövas på nytt. Domarna kan efter varje halvår besluta om förlängning av förvaringen. Varken de åtalade eller advokaterna har rätt att få del av det som utgör grunden för anklagelseakten och beslutet om förvaringen/arresteringen. Säkerhetstjänsten brukar rekommendera administrativ förvaring när det handlar om personer som är aktiva och vars dagliga verksamheter utgör ett påtagligt och omedelbart hot om terrorism mot civila i Israel.

Adnan hävdar att han blev förolämpad och slagen i samband med arresteringen och förhören. Demonstrerande palestinier har krävt hans frigivning, och det är tydligt att många hade bestämt sig för att utnämna honom till martyr. Nu blir han tills vidare ingen martyr, men väl en palestinsk hjälte. (H, J, Y)

Islamiska Jihad är en terrororganisation. Enligt Wikipedia har den organisation Adnan tillhör tagit på sig ansvaret för följande terrordåd:

• August 1987: The PIJ claimed responsibility for a shooting that killed the commander of the Israeli military police in the Gaza Strip.^[2]

• July 1989: Attack of Egged bus 405 along the Jerusalem-Tel Aviv Highway, at least 14 people killed (including two Canadians and one American) and dozens more wounded. Though intended to be a suicide attack, the perpetrator survived.^[14]

• February 4, 1990: A bus carrying Israeli tourists in Egypt was attacked. The attack left 11 people, including nine Israelis, dead and 17 others injured.^[15]

• December 1993: Killed an Israeli reservist, David Mashrati, during a public bus shooting.

• April 1994: A car bomb aboard a public bus killed nine people and injured fifty.

• January 1995: Suicide bombing attack near Netanya killing eighteen soldiers and one civilian.^[16]

• April 1995: Suicide bomb in Netzarim and Kfar-Darom. The first bomb killed eight people and injured over 30 on an Israel bus. The second attack was a car bomb that injured twelve people.

• March 1996: A Tel Aviv shopping mall is the site of another suicide bombing killing twenty and injuring seventy five.

• November 2000: A car bomb in Jerusalem at an outdoor market killed two people and injured ten.^[17]

• June 2001: Suicide bomb attack at a Tel Aviv nightclub killing twenty-one people.^[16]

• March 2002: A suicide bomber killed seven people and injured approximately thirty aboard a bus travelling from Tel Aviv to Nazareth.^[17]

• June 2002: Eighteen people are killed and fifty injured in a suicide attack at the Meggido Junction.^[16]

• July 2002: A double suicide attack killed five people and injured 40 in Tel Aviv.

• November 2002: 12 soldiers and security personnel killed in an Ambush in Hebron.^[18]

• May 2003: Three people killed and eighty-three injured in a suicide bombing at a shopping mall in Afula.

• August 2003: A suicide bomber killed twenty-one people and injured over one hundred on a bus in Jerusalem.^[17]

• October 2003: Suicide bomber killed twenty-two and injured sixty at a Haifa restaurant.

• October 2005: A bomb detonated in a Hedera market was responsible for killing five people.

• April 2006: Suicide bomb in Tel Aviv killed eleven.

• January 2007: Both the Al-Aqsa Martyrs Brigades and the PIJ claim responsibility for a suicide bombing at an Eliat bakery that killed three.^[16]

• On June 9, 2007, in a failed assault on an IDF position at the Kissufim crossing between Gaza and Israel in a possible attempt to kidnap IDF soldiers, four armed members of the al-Quds Brigades (the military wing of Islamic Jihad) and the Al Aqsa Martyrs’ Brigades (the military wing of Fatah) allegedly used a vehicle marked with “TV” and “PRESS” insignias penetrated the border fence and assaulted a guard tower in what Islamic Jihad and the army said was a failed attempt to capture an Israeli soldier.^[19] IDF troops killed one militant, while the others escaped. The use of a vehicle that resembled a press vehicle evoked a sharp response from many journalists and news organizations. The Middle East director for Human Rights Watch, Sarah Leah Whitsonn, responded by saying, “Using a vehicle with press markings to carry out a military attack is a serious violation of the laws of war, and it also puts journalists at risk.”^[20]The FPA responded by saying,
  

  “Armored vehicles marked with TV are an invaluable protection for genuine journalists working in hostile environments. The FPA has long campaigned for the continued availability of armored vehicles for its members, despite official opposition in some quarters. The abuse of this recognized protection for the working journalist is a grave development and we condemn those that carried it out. Such an incident will reduce the protection offered by marked vehicles.”^[19]

  During a press conference, an Islamic Jihad spokesperson Abu Ahmed denied that they had put press markings on the jeep used in the attack and said, “The Al-Quds Brigades used an armoured jeep resembling military armoured jeeps used by the Zionist intelligence services.”^[21]

• On March 26, 2009, two Islamic Jihad members were imprisoned for a conspiracy “to murder Israeli pilots and scientists using booby-trapped toy cars.”^[22]

Islamic Jihad has also deployed its own rocket, similar to the Qassam rocket used by Hamas, called the Al Quds rocket.

Islamic Jihad also control dozens of religious-based organizations in the Palestinian territores that are registered as NGOs and operate mosques, schools and medical facilities that offer free services.^[23] Like other Islamic associations, these are heavily scrutinized by the Palestinian National Authority who have shut some of them down.^[23]

Ny varning från Teheran

Den här gången är det vice ÖB för Irans armé, Mohammad Hejazi,  som säger att Iran kan komma att vidta förebyggande aktioner mot fiender som av Teheran uppfattas som hot mot den islamiska republikens intressen. (“Our strategy now is that if we feel our enemies want to endanger Iran’s national interests, and want to decide to do that, we will act without waiting for their actions.”) (H)

Detta är det senaste utspelet i Iran-krisen. Tidigare meddelades att Binyamin Netanyahu ska träffa Barack Obama i Washington den femte mars. De ska prata om Iran. Bedömare menar att Obama har en plan, som handlar om sanktioner och “unprecedented pressure” mot Iran, och att detta kombineras med erbjudanden till de iranska ledarna om samtal och en diplomatisk lösning. Obamadminstrationen förväntar sig att Jerusalem ska anpassa sig till detta och inte plötsligt någon gång i vår komma med obehagliga överraskningar, exempelvis i form av massiva bombräder mot mål i Iran. För att understryka budskapet skickar Obama redan den här veckan James Clapper, viktig rådgivare till den amerikanske presidenten i bl a underrättelsefrågor, till Israel.

Och försvarsminister Ehud Barak, som också snart drar till USA för ett nytt besök, har uttalat sig, med anledning av pratet om att USA utsätter Israel för enorma påtryckningar om att inte bomba Iran. Barak prisar det israelisk-amerikanska samarbetet, men konstaterar även att det rör sig om två suveräna nationer som självständigt fattar de beslut som krävs för att värna respektive lands intressen. (J)