Gaser i livets absurda maskerad

Med tanke på hur dagens trafiksituation i Tel Aviv med omnejd ser ut är det mest sannolika nog att den massiva evakueringen leder till att man sitter fast i en helvetisk och oändlig bilkö när missilerna med kemiska vapen faller ner över staden. Läser idag också i DN om att dieselavgaser orsaker cancer. Dessa avgaser klassas nu definitivt som cancerframkallande, och befinner sig i samma riskgrupp som asbest, arsenik och senapsgas. Det sistnämnda erhålls kanske från Assad eller Hizbollah, medan mina medbilister tillhandahåller de cancerframkallande dieselavgaserna. Slutsats: ha kul och njut av livet – nu. I nästa bilkö kan det vara för sent.

Home Front Officer: Missile Attack would force massive evacuation of Tel Aviv.

WHO: Diesel orsakar cancer.

Den svenska vänsterns skuld till dagens brott mot barn i Syrien

En FN-rapport berättar att barn i Syrien används att regimens trupper som ”mänskliga sköldar.” FN kallar den syriska regeringen en av de värsta på skamlistan över regimer vars aktioner drabbar och dödar barn, eller leder till att barn rekryteras och blir soldater. Människorättsgrupper gör bedömningen att 1200 barn har dödats under de 15 månader långa upproret.(Y)

”Rarely, have I seen such brutality against children as in Syria, where girls and boys are detained, tortured, executed, and used as human shields,” Radhika Coomaraswamy, UN special representative for children in armed conflict, told AFP ahead of the report’s release.

Nioåringar har dödats eller lemlästats, satts i mörka och vidriga fängelseceller, torterats, misshandlats och utsatts för sexuellt våld. Ryssland och Kina har hittills valt att ge sitt stöd till den regim som utför dessa grymheter.

Två kommentarer -1: det internationella samfundet måste agera för att tvinga bort Assad från makten. Den gamla regimen måste bort. Civilbefolkningen måste skyddas, demokratiska reformer genomföras.

2: Gammelmedia i Sverige vidarebefordrar idag nyheterna från Syrien. Men bland Sveriges politiker och bloggare – alla de som aldrig missar ett tillfälle att dra igång febriga och hetsiga kampanjer mot Israel – där råder på de flesta håll närmast likgiltighet. Tjatigt, jag vet – men hyckleriet, den vanemässiga demoniseringen av Israel, samt tystnaden inför det som sker i Syrien är verkligen ett eländigt fenomen. Och Ingmar Karlsson levde en gång i tiden gott och bekvämt i Damaskus, under den alawitiska polisstatens patronage. Karlsson trivdes och såg aldrig någon anledning till att polemisera och argumentera för att Assadklanens högsta huvud måste avgå och bereda plats för demokratiska reformer. Den svenska vänsterns svansviftande inför tyranniet i Damaskus, under årtionden, har bidragit till dagens obeskrivligt grymma brott mot de syriska barnen.

Saeb Erekats skyldigheter

Palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat sa igår (J) att kraven för att återstarta förhandlingarna inte utgör förhandsvillkor, utan är påminnelser om de skyldigheter som ålagts Israel enligt internationell lag samt diverse överenskommelser (t ex Färdkartan). Palestiniernas krav (Israels skyldigheter enligt PA-ledarna) är att Israel måste frysa allt byggande på Västbanken, erkänna och deklarera offentligt att 1967 års gränser ska vara utgångspunkten för den framtida gränsdragningen mellan de två staterna – samt frigivandet av palestinska fångar.

Invändningen handlar om det absurda i att lägga fram dessa krav och dessutom envetet i media och i diplomatiska sammanhang med omskrivningar säga att ”Israel vill inte ha fred”, samtidigt som Erekat själv är medveten om att den palestinska ledningen inte lever upp till sina skyldigheter. En sak – den islamistiska terrororganisationen Hamas måste avväpnas, avkrävas deklarationer om ett slut på den väpnade kampen samt ett erkännande av staten Israel. Så länge Erekat & Co inte utför sina egna skyldigheter blir attackerna mot Israel tämligen menings- och verkningslösa. Utspel i media i form av upprepade förhandsvillkor är fel – det rätta är att möta Israel i direkta förhandlingar och där tala och förhandla om allt.

Personligen hade jag dock gärna sett fler proaktiva och konstruktiva goodwill-gester från Netanyahu, i stil med det tidigare byggstoppet e.d. Men samtidigt kan ingen missa att Erekats omskrivning (skyldigheter istället för förhandsvillkor) egentligen stavas ursäkter och svepskäl för att i det här läget och fram över det amerikanska presidentvalet slippa förhandla med Israel. Så alla är relativt nöjda – palestinierna föredrar att vänta och genomföra diverse aktioner på den diplomatiska arenan, Netanyahu trivs med att det tills vidare inte blir några förhandlingar – och Obama kan stå ut med de uteblivna förhandlingarna så länge som parterna håller sig lugna, åtminstone fram till den sjätte november.

Tröst till de svenska fotbollsfansen

Hemskt dålig prestation av Sverige, tung förlust. Men det kunde ha varit värre, tro mig. I Israel har vi en premiärminister som i ännu en patetisk PR- och Imagemanöver och i en ålder av 62 får för sig att han kan spela fotboll (y). Det slutade med skada och gipsning. Det gäller att inse sina begränsningar. Det är sant för både Bibi, Zlatan och Alterman. Men samtidigt – livet (i blogg-, fotbolls- eller politisk form) innehåller krascher och misslyckanden. Poängen är att bryta ihop, analysera – och sedan resa sig och fortsätta kampen. Men ska Alterman fortsätta Israelblogga? Kanske. Ska Zlatan fortsätta spela fotboll? Självklart. Men ska Netanyahu spela fotboll? Nej, snälla. Please. Gör nåt annat, vad som helst. Stoppa Iran från att skaffa Bomben, rädda judarna undan en andra Förintelse, men lägg ner PR-sportandet.

Extremt pådrag i media om Israel just nu

I israelisk media, dock f.n inte så mycket i svensk dito. Journalister och läsare i Sverige är som regel inte särskilt intresserade av allt det som händer eller sägs mellan de blodiga evenemangen.

I dagens huvudledare i Haaretz talas om varningar och ansvar. Efter att ha fått kritik från Uzi Arad samt från riksrevisorn för att inte ha lyssnat och visat tillbörlig respekt för de analyser och den information som kommer från det nationella säkerhetsrådet, har Netanyahu nu, på det nationella säkerhetsrådets nuvarande chef Yaacov Amidrors inrådan, suttit ned och lyssnat på vad en rad experter (folk från universitet och tankesmedjor o.d., inte säkerhetsanalytiker från Shin Beth eller Mossad eller Aman) har att säga om ”situationen”. Experterna anmodades att bidra med ett och annat rörande ”den arabiska våren” – om regionens geopolitiska förändringar och hur detta på sikt kan komma att påverka Israel. Man började där, men kom att varna om att situationen på Västbanken riskerar att trappas upp till en synnerligen het sommar. Det gick 12-13 år mellan starten av den första intifadan och inledningen av den andra. Nu har det gått ungefär lika lång tid mellan inledningen av den andra intifadan och dagens läge. Förutom tidsaspekten har vi också sett, då och nu, enstaka och ”improviserade” terrorattacker. En tredje intifada kanske står för dörren?

Experterna talar om sånt som kan tända gnistor och utlösa större konflagrationer, exempelvis att extrema bosättare, som en protest mot de förestående evakueringarna och demoleringarna av utposter på Västbanken, genomför ”prislappsattacker” – sabotagedåd  o.d. och tänder eld på moskéer m.m. En variant på detta är att vi först får se ett terrordåd utfört av palestinska extremister, kanske just i samband med evakueringarna, som i sin tur triggar prislappsaktivistterroristerna att agera våldsamt för att visa sitt missnöje med regeringen och för att provocera de palestinska aktivisterna till fler illdåd. Man kan också tänka sig, enligt ledaren, att Netanyahus beslut om att kompensationsbygga hundratals bostäder på andra håll på Västbanken kan leda till beslut hos en och annan terrorcell att göra en markering eller två.

Ledarskribenten menar att Netanyahu har varnats för vad som kan ske, och att han därför måste ta sitt ansvar för att upprätthålla ordning och säkerhet och rättsstatens grundvalar. Och premiärminister Bibi har också deklarerat att det är just precis vad han ämnar göra. Han värnar om rättsstaten, samtidigt som han drar igång en ny byggboom på Västbanken – and there is no contradiction between the two, som han nu har trumpetat ut vid ett antal tillfällen.

Netanyahus chutzpah är en sak – han känner sig förvissad om att den aviserade byggboomen inte kommer att föranleda Washington att göra mer än vad vi redan har sett och hört, nämligen att uttala skarp kritik men sedan genast släppa ämnet. Detta observeras och noteras av de palestinska ledare som redan känner att deras planer om att utsätta Israel för en internationell belägring har kommit av sig. Ingen tror ju heller att Ship to Gaza plötsligt ska vända upp och ned på tillställningen. Shipaktivisterna kommer nog inte att framkalla mycket mer än en och annan krusning på Medelhavets yta. Men det ska bli intressant att se hur svensk media den här gången väljer att bevaka, hantera och beskriva fartygsspektaklet. Dvs – vi ska kolla vad man väljer att tala om, och vad man väljer att förtiga.

Men frustrationen hos de palestinska ledarna och terrorviljan hos enskilda individer och grupper, i kombination med byggboomen samt de uppjagade scener som säkert kommer i och med evakueringarna och demoleringarna, kan kanske tillsammans komma att utgöra en fertil grund för de som hoppas få igång lite nygammal intifadaaction. Det ska i den vevan bli intressant att se hur Netanyahu reagerar när han av vissa israeliska judar beskrivs som ”förrädare” eller ”nazist”, eller ”det judiska folkets fiende” eller ”anti-sionist”. Mannen (Bibi) som med extremt pompös retorik har utnämnt sig själv till den som ska rädda judarna undan en andra Förintelse – hur mår hans ego när han kanske får höra att han ”glömt vad det innebär att vara jude”? Kommer han återigen att be Sara om råd och hjälp?

Eller så är det hela snarare väldigt banalt och enkelt: Netanyahu är politiker. En extremt medveten och duktig PR-politiker. Han har en kalkyl på bordet. Där står att koalitionen kan komma att drabbas av avhopp, att det finns risk för blodsutgjutelse i samband med evakueringarna, att vissa tillmälen mot honom kommer att göra ont i själen – men än sen då? Vad är alternativet? Vem vill högern och bosättarna ha istället för Netanyahu? Barak? Mofaz?

Nej, ingen orkar tills vidare initera stora koalitionskriser och nyval. Netanyahu sitter förmodligen säkert i ytterligare nio månader. Med reservation för och med hänvisning till utvecklingen i Syrien och Iran. Efter att envetet och under en längre tid ha slagit på stora trumman om hotet från Iran, har Netanyahu och Israel nu mest att invänta resultaten av sanktionerna och det diplomatiska spelet. Det blir inga israeliska bombräder mot Iran under tiden fram till det amerikanska presidentvalet. Därefter, beroende på hur Iran har svarat på sanktioner och erbjudanden, skapas en ny situation.

Samtidigt trevar vi alla i mörkret angående vad som ska ske i och runt Syrien. Hittills handlar ju det dramat överhuvudtaget inte om Israel. Och ledarna i Jerusalem ser inte heller någon poäng i att agera för att ge andra ursäkter och skäl att fördöma och militärt attackera Israel. Det vi gör är att bevaka gränserna och våra intressen. Om våldet i Syrien sprids och spiller över till Israel, så kommer det sannolikt motåtgärder. Det finns också en risk för att utökade vapentransporter från Syrien till Hizbollah kan föranleda ingripande från det israeliska flygvapnet. Men grundinställningen handlar som sagt om att avvakta. Det är inte Israel som drar igång krig i Mellanöstern och som äventyrar freden och stabiliteten i Mellanöstern och världen. Upproret i Syrien, och Assadregimens brutala och blodiga tillslag mot befolkningen, har hållit på i 15 månader. 10 000 döda. Men ordna en gallup och kolla hur problembeskrivningen när det gäller Mellanöstern ser ut bland svenska politiker, journalister, studenter och professorer – man får en känsla av att folk fortfarande menar att ”kärnan” i Mellanöstern och roten till alla problem utgörs av den palestinska frågan. Men tänk efter – vad har den israelisk-palestinska konflikten med krisen i Syrien att göra? Gör rebellerna uppror för att protestera mot Israels ockupation? Nej, de kräver frihet och demokrati i Syrien. Allt elände i Mellanöstern kommer inte från den israelisk-palestinska konflikten, och en palestinsk stat kommer inte att lösa problemen i Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten. ”1967 års gränser” inklusive östra Jerusalem kommer inte att förmå Assad att lämna tronen och gå i exil.

Tillägg: Ehud Barak varnar (ynet 11/6) för att en sönderfallande alawitregim kan leda till att kemiska och biologiska vapen hamnar i orätta händer, exempelvis hos Hizbollah. Samtidigt kommer rapporter om nya försök i Libanon om att införliva Hizbollahs vapen till landets reguljära armé. Detta är ett välkänt och infekterat tvisteämne i Libanon – vissa ser det som självklart att ett land bara kan en armé under ett centralt befäl osv. Andra menar dock att dagens ordning är bra, eftersom Hizbollah utgör en viktig del av försvaret i den händelse landet attackeras av Israel. Medan Hamas sedan länge har lämnat Assads förmodat sjunkande skepp, så åtnjuter Damaskus fortfarande stöd av Hizbollah. Och Iran stödjer både Assad och Nasrallah. Om regimen i Syrien faller sönder, så påverkas den regionala och gepolitiska maktordningen. Personligen ogillar jag Netanyahus retorik (”ondskans axel”), och föredrar istället att tala om ett slags terroristlänk. Det finns också libaneser som har övertygats om att Assad på något sätt var inblandad i mordet på Rafik Hariri. Situationen i Syrien och i regionen, post-Assad: en stor och komplex fråga, med stor risk för spridningar och utvidgade konflagrationer. Och Barak, som för flera månader sedan sa att Assad faller inom några veckor, intar nu en ödmjuk position och konstaterar att det är omöjligt att förutsäga utvecklingen i Syrien.

Utpostbloggpost

Petitioner ang. 18 utposter har inkommit till domstolen. Regeringen meddelar att 13 av dem ska legaliseras, men någon detaljerad tidsplan finns ännu inte. De fem som ska evakueras är:

– Ulpana: nu i juni.

– Migron: augusti.

– Givat Assaf (beslut från domstolen väntas inom kort)

– Amona (evakuering senast den 31/12 i år).

– Mitzpeh Kramim (tidpunkt för evakueringen ännu ej offentliggjord).

Sen har vi Yuvel, men där är läget något oklart – som jag har försått saken planerar man att legalisera utposten, men sedan förstöra ett antal hus som byggts på privatägd palestinsk mark.

Därutöver meddelade regeringen att man ska bygga 851 nya bostäder runtom i ett antal stora bosättningsblock på Västbanken (som man menar kommer att ingå i staten Israel om och när vi får se en tvåstatslösning).

Skarp kritik från USA och EU. Israeliska regeringsföreträdare säger att detta bara är ännu en kritikstorm som kommer att passera. Men enligt Jpost varnar en anonym diplomat från Israel om att regeringen tar för lätt på kritiken och fördömandet. Missnöjet med Israel ackumuleras. När Israel är kontakt med andra länders representanter i andra frågor, blir bosättningarna och utposterna ett störnings- och irritationsmoment, som förpestar och försvårar dialogen beträffande andra ämnen.

Under resten av 2012 kommer Israel att genomlida heta bråk, stort rabalder och våldsamheter i samband med evakueringarna av utposterna. Vi kommer att minnas Yamit och evakueringen från Gaza. Det blir påfrestande för Netanyahu och koalitionen, men också ett verkligt test ang. Netanyahus ledarskap. Obama, upptagen av många andra saker inkl. presidentvalet, kommer att titta på och formulera strategin för den israelisk-palestinska frågan för de kommande åren.

Med 94-koalitionen i ryggen ser det ut som att Netanyahu kan fullfölja evakueringarna och därmed framstå som stark, klok (vårda relationen med USA) och konstruktiv ang. fredsarbetet. Men detta gör honom inte till en stor och historisk ledare i Israel. Han är en PR-, manöver- och maktspelare av guds nåde, med enorm förhalningsförmåga. Detta räcker uppenbarligen långt. Men det är i en akut kris ang. Iran och/eller Syrien, eller i en pressad situation nästa år när Obama återlanserar de israelisk-palestinska fredsförsöken, som det blir dags för de verkligt svåra och historiska testen för Netanyahu.

Tillägg: Netanyahus 94-koalition, samt den pågående och konstruktiva dialogen med enskilda ministrar, visar att vår premiärminister lärde sig många läxor från sin första sejour som landets ledare. Men – hur lyckades han ta sig fram till den här situationen, i juni 2012, där han sitter i ohotat bo – stabil koalition och måttliga påtryckningar från omvärlden att göra något för att främja fredsarbetet? Hur lyckades han skapa en situation som åtminstone indikerar (mycket kan hända) att det inte, hör och häpna, blir nyval – utan att han håller ihop det hela fram till ordinare valdatum?

De olika turerna (och kriserna) kring bla byggstoppet och spänningarna med Obama, satte förhalningsmästaren på svåra prov, men han slingrade sig vidare. Frigivningen och hemtagandet av Gilad Shalit var en stor framgång. Därefter har han assisterats av palestiniernas oförmåga att få till försoning och enighet. Och Abbas krav för att återstarta direkta förhandlingar har av Netanyahu utnyttjats på ett skickligt sätt – argumentet att det inte ska finnas några förhandsvillkor med i bilden har trots visst mumlande tills vidare accepterats av Obamaadministrationen. Dessutom ogillade Obama palestiniernas offensiv i FN (försöken att kringgå Israel och vinna erkännade i en omröstning i säkerhetsrådet). Tid förflöt, och sedan kom den palestinska offensiven av sig. De fick då höra att Netanyahu är redo för direkta förhandlingar, och att han i princip väntar vid bordet. Men de palestinska ledarna har (jag varken dömer, kritiserar eller moraliserar här) valt att tills vidare undvika direkta förhandlingar och istället invänta presidentvalet i USA.

Netanyahu har, dessvärre också ackompanjerat av rejält skryt, hela tiden haft ögonen på en alldeles särskild boll – nämligen den som rullar i Washington, mellan Vita Huset och Capitol Hill. Och han kan förnöjt konstatera att det är först i början av 2013 som han åter kommer att utsätta för aktiva och konkreta påtryckningar från Washington.

Men mannen som med utstuderad, dramatisk och ödesmättad Förintelseretorik har pekat mot hotet från en kärnvapenförsett Iran, måste så småningom visa oss konkreta resultat. Antingen måste Israel agera, eller så lyckas det internationella samfundet stoppa Iran från att skaffa kärnvapen. Om inget av detta sker framstår den extrema Shoah-retoriken som blott en spektakulär förpackning utan innehåll.

Ytterligare några ord:

Missnöjet jäser inom koalitionens högerfalang, inte minst från Likuds Feiglinläger. De menar att införlivandet av Kadima till koalitionen gör att Netanyahu nu bedriver ”vänsterpolitik.” Det jäser och gnisslar, men Likud håller tills vidare ihop och koalitionen består.

Missnöjet jäser inom Kadima. Vissa medlemmar anser att man nu ger sitt stöd till Netanyahu ”högerpolitik”, att man därmed har övergivit det som Kadima står för. Det gnisslar och jäser, men partiet består tills vidare i sin nuvarande form.

USA riktar skarp kritik mot Netanyahus regering, men det stannar där och blir tills vidare inte mer än så.

Nu kan utposterna evakueras och ekonomiska reformer instiftas, men en av de viktigaste frågorna handlar om att ersätta Tal-lagen med ny lagstiftning. Så många som möjligt måste sluta upp bakom en nyordning i den här frågan, därav mastodontkoalitionen.

Klargörande: att en israelisk premiärminister noggrannt håller koll på USA och relationen mellan länderna är verkligen ingen nyhet, men det jag ville påminna om var dels att Netanyahu själv menar att han är den som är bäst (ingen annan israelisk ledare har varit i närheten av denna briljans, enligt Bibi) på att se och förstå sig på den amerikanska politiken och hur Israel bör anpassa spelet för att vinna gehör för sin politik. Och Netanyahus målmedvetna arbete med att nå fram till det läget – den tid då administrationen i Washington och hela USA ”växlar om” inför nästa mandatperiod – innebar också att det stundtals blev spänt mellan honom och Obama. Detta, tillsammans med rykten om att Obama kanske mer än andra amerikanska presidenter känner och förstår palestiniernas sak, innebär att en omvald Obama kan komma att ställa förnyade och ovanligt tuffa krav på Netanyahu.

 

Kort om läget i Syrien och ”kontaktgruppen” – från en israelisk utsiktsplats den 7/6

Obama sägs ge sitt stöd till Kofi Annans försök att skapa en ”kontaktgrupp”, bestående av USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina – samt Iran, Turkiet, Saudiarabien och Qatar. Förhoppningen är att inte minst inflytandet från Iran och Ryssland ska göra det möjligt att få bort Assad från tronen i Damaskus och därmed bana väg för reformer och en ny regim. Man talar om en ”Jemen-modell” – med hänvisning till att president Saleh avgick medan många andra från den gamla regimen fick behålla sina positioner och tjänster – och att detta skulle appliceras även på Syrien: om Assad förmås lämna sin post kan detta ha en lugnande effekt och förbättra möjligheterna till åtminstone ett ”eld-upphör”, vilket i sin tur skulle kunna öppna för konstruktiva samtal mellan regimen och det oppositionella nationalrådet om att införa demokratiska reformer.

Är detta möjligt? Stora svårigheter och tvivel.

Det kan bli tal om att trupper (5000, till övervägande del från Ryssland) ska utgöra en del av kontaktgruppens verksamhet och att dessa ska skickas till Syrien för att förhindra att den alawitiska regimens stora lager av biologiska och kemiska vapen hamnar i händerna på rebeller och/eller Al Qaida. Detta skulle i så fall stärka Rysslands position i Syrien och Mellanöstern. Samtidigt ges Iran en roll när det gäller att ”bearbeta” Assad. Från den israeliska utsiktsplatsen har bedömare dock med viss tillfredsställelse under mer än ett års tid sagt att upproret mot Assadregimen allvarligt undergräver länken/axeln mellan Teheran, Damaskus och Hizbollah i Libanon. Men att ”bara” få bort Assad, samtidigt som inte minst Iran och Ryssland ges stort inflytande för att värna den regionala stabiliteten, tycks snarare behålla delar av den gamla ordningen, även om Assad tvingas bort.

De flesta bedömare har vid upprepade tillfällen varnat för att ett Syrien som faller sönder i ett regelrätt inbördeskrig av allt att döma leder till vidare förvecklingar och bränder i Mellanöstern, med oöverblickbara konsekvenser. På liknande sätt har man varnat för de ohyggliga och historiska konsekvenserna av en attack från USA och/eller Israel mot Irans kärntekniska anläggningar.

Clinton uppmanar Assad att lämna Syrien. USA vill ge Ryssland en möjlighet att spela en framträdande roll i Syrien, för att Moskva därmed även konstruktivt ska bistå Washington ang. Iran? Och nog är väl fredspristagare Obama, så här inför presidentvalet, helt och hållet inställd på att göra allt han kan för att undvika militära konflikter och istället satsa på fredliga och diplomatiska allianser?

Allt har ett pris. Snart dags (18-19/6) för möte om Iran i Moskva. Putin upprepar att Iran ha rätt till ett ”fredligt användande” av kärnteknologi. Clinton upprepar att Iran måste upphöra med ”20%-anrikningen”. IAEA kräver kontroll och fler inspektioner. Vissa menar att Iran numera inte har någon automatisk rättighet att anrika uran, eftersom man redan flera gånger har brutit mot icke-spridningsavtalet. De skärpta oljesanktionerna får full effekt fr.o.m den första juli. Men med tanke på de senaste dagarnas händelser, utspel och rykten finns det fog för påståendet att mötet i Moskva även kommer att handla om Syrien. Obama försöker, med hjälp från Ryssland och övriga inom kontaktgruppen, att sy ihop en deal som tar itu med både Syrien och Iran: Assad ska tvingas bort. Striderna avslutas. Reformer genomföras. Delar av den gamla regimen får vara kvar och sörja för en stabil transition. Bl a ryska trupper ska skydda lagren med kemiska och biologiska vapen. Den iranska regimen blir dock tills vidare kvar, ohotad, med fortsatt inflytande i Syrien, i Libanon (Hizbollah) och i Gaza (Hamas, Islamiska Jihad), förutsatt att man lever upp till sina internationella åtaganden (bl a att internationell tillsyn möjliggörs över anrikningsprocessen m.m.). Är detta på gång? Är det möjligt? Den som lever får snart se fler utspel och uppdateringar.

Ulpanabråket: reminiscens och förvarning?

Ulpanabråket påminner dels om de bittra striderna på 90-talet, dels om evakueringen från Gaza. Bosättarrörelsen m.fl. vill få igenom lagen som kringgår domstolens beslut och som retroaktivt legaliserar inte bara husen i Ulpana utan även andra hus som byggts på privatägd palestinsk mark. Tomtägare måste inkomma med invändningar inom fyra år efter byggstart, annars förverkas deras rätt till området.

Netanyahu vill stoppa det här lagförslaget. Han föreslår istället att familjerna evakueras från Ulpana, och att husen rivs i enlighet med domstolsbeslutet (måste ske senast den 1/7), medan regeringen samtidigt bygger nytt och många fler hus på en annan plats i Beit El. Israels JK antas stödja premiärministerns förslag (viss juridisk problematik dock med i bilden, eftersom platsen för de nya husen är en militär zon).

Bosättare bombarderar politikerna med bl a sms för att förmå dem att rösta ja till den nya lagen och därmed trotsa premiärministern. Demonstrationer och hungerstrejker. Netanyahu och dennes anhängare i den här frågan säger att man naturligtvis måste respektera domstolens beslut. Det handlar om vår demokrati och om rättsstaten. Men Yaakov Katz (öser nu bitter kritik mot bl a Benny Begin) Arie Eldad m.fl tar strid och sågar regeringen. Och Israel Eichler (UTJ) menar att Netanyahu tvärtom skadar demokratin när man ”lämnar ifrån sig makten” till ”åklagarämbetets tjänstemän”, dvs – domarna. Eichler menar att Bibi förvandlar Israel till en diktatur.

Omröstningen sker i morgon onsdag 6/6. Trots alla intensiva påtryckningar så pekar det mesta mot att lagen röstas ned. I så fall respekteras domstolens beslut. Detta innebär att husen måste rivas nu i juni. Bosättare kommer, påhejade av synnerligen upprörda högerpolitiker, att tillgripa våldsamt motstånd i samband med evakueringen. EU och framförallt USA och Obama tittar på och förväntar sig att Netanyahu ska visa ledarskap och fullfölja evakueringen och rivningen.

Kommer allt detta att leda till avhopp från koalitionen? Kommer ett antal politiska bollar nu att sättas i rullning, vilket på sikt, trots allt, leder till nyval? Är det vi ser upptakten till Netanyahus ”Sharon-manöver” – att bryta sig loss och bilda ett nytt parti (delar av Likud, delar av Kadima samt Atzmaot)? Det återstår att se, för den som får leva, hur det blir med allt detta.

För de flesta inom exempelvis EU är allt som Israel bygger på Västbanken ”illegalt”. Men på plats i Israel och på Västbanken görs ett antal distinktioner. Ulpanafrågan utgör ett viktigt test för Netanyahu, koalitionen och Israel. Och det bråk vi nu tar del av leder inte bara till reminiscenser från tidigare bråk, utan blir även en förvarning om kommande drabbningar. Många runtom i världen vill att Israel ska evakuera allt från Västbanken (för att bereda plats för staten Palestina). Bosättare och många andra vill inte bara att allt som finns ska vara kvar, utan mer bör byggas. Netanyahu och domstolen menar att Israel kan bygga och låta stå kvar på Västbanken, bara det inte rör sig om privatägda tomter. I morgon når Knesset nog kokpunkten rätt snabbt….to be updated.

Palestinska flyktingsiffror

Akiva Eldar skriver i Haaretz:

The Arab Peace Initiative, nearly 10 years old, granted this effort the stamp of approval of both the Arab League and the Organization of Islamic Cooperation. The initiative does demand a solution to the refugee problem on the basis of UN Resolution 194, to which Israel has objected, but says it must be part of a larger, just solution, to which Israel must agree.

Relaterat, i USA (via Jpost):

Ett lagändringsförslag i USA:s senat ålägger utrikesministern att granska det amerikanska stödet till UNRWA. Hur många av de palestinier som erhåller stöd/assistans från hjälporganisationen lämnade sina hem i samband med kriget 1948, och hur många är ättlingar till flyktingar? Ur artikeln (Jpost):

But the Republican aide said that Congress was not only allowed but obligated to track where taxpayer money is spent, and this amendment was also an effort to “provide oversight” to the millions of dollars in funding the US provides UNRWA.

Jonathan Schanzer, who researches the Palestinians for the Foundation for Defense of Democracies, estimated that the number of living refugees who were displaced during the War of Independence was about 30,000 people, in contrast to the several million counted by UNRWA and cited in Nides’s letter.

“UNRWA provides essential services for approximately 5 million refugees,” Nides wrote, detailing some of the health, education and social services the UN agency provides.

Palestinska företrädare varnar att den föreslagna lagändringen är farlig. Oklart också om det f.n går att få igenom lagändringen, med tanke på läget i USA (den politiska låsningen i kongressen, presidentvalet osv).

But Schanzer said its passage by the Senate Appropriations Committee at least has a symbolic impact.

“The Palestinians have had an extended position on the right of return for years. No one’s questioned it,” he said.

“This shifts the center of gravity on the debate.” Palestinians say US Senate refugee amendment may further delay peace deal.

En talesperson från State Department säger att USA alltid har ansett att ättlingarna har flyktingstatus.

En lag kommer dock inte att påverka FN, som ju är den organisation som ”äger frågan” och avgör vem som ska klassas som flykting. Men Schanzer menar att det amerikanska lagändringsförslaget på sikt även kan bidra till förändringar inom FN:

”What it does is set the stage for UN reform,” he said

Burgen man, fattigt förslag

Vad bör omvärlden helst göra för att främja fredsarbetet och den tänkta tvåstatslösningen? Avraham Burg menar (DN 4/6) att man bör satsa på ekonomiska bestraffningsåtgärder, aktioner, sanktioner, bojkotter osv. Man markerar mot det man ogillar, samtidigt som man gagnar fredsprocessen. Eftersom Burg helt och hållet riktar in sig på varor från Västbanken, vill jag bifoga att omvärlden – om man delar Burgs övertygelser – i så fall även bör se över biståndet och stödet till den palestinska myndigheten, bl a med tanke på korruptionen, maktmissbruket, hyllningar av terrorister och propaganda mot Israel. Det kan också finnas skäl att ifrågasätta import av varor från Gaza, eftersom området styrs av den islamistiska terrororganisationen Hamas. Och Ship to Gaza-aktivisterna borde – om man håller med Burg och drivs av en behjärtansvärd kamp för frihet, rättvisa och fred – inte sjösätta aktioner som uttrycker stöd för Hamas´s våldsamma maktövertagande i Gaza, eftersom man då även bidrar till att cementera låsningen och frånvaron av försoning och enighet bland palestinierna.

Burg undviker sådana resonemang och omständigheter. Han drivs nämligen av ett genuint engagemang för Israel. Han gör sig blind och döv för alla brister, oegentligheter och fredsförstörande aktiviteter bland palestinierna. Han vill rädda judarna och staten Israel. Men jag håller med om att Israels ”två världar” – hitom och bortom Gröna Linjen – är problematiskt. Olika regelverk, oklarheter, olika måttstockar – detta urholkar de rättsstatliga idealen.

Burg är dock på gränsen till hysterisk när Netanyahu benämns som ”verklig fiende till Israels framtid”. Eller när han säger att den där världen bortom gröna linjen är ett annat Israel – ett ”mörkt” ”ondskefullt” och ”ogenomträngligt” Israel. Mot detta ställs det ”goda” och ”humana” Israel. Antingen Israels ”positiva potential” eller dess ”destruktiva kapacitet”. Israel behöver ”internationell hjälp” för att ”stärka de positiva värden som utgör grunden för Staten Israel”.

Stora och tjusiga ord, men andefattigt. Det är dessutom en dålig idé att elda på motsättningarna mellan olika grupper i Israel. Många regeringar, inte bara den nuvarande, har stimulerat bosättningsaktiviteter. Människorna där har av ministrar från olika partier beskrivits som sanna patrioter och pionjärer som verkligen älskar sitt land. Det är legitimt att argumentera för en annan politik i Israel, och att kritisera regeringen – och att nu kräva att Israel tar initiativ som tydligt uttrycker en konstruktiv fredsvilja. Men Burgs lätt hysteriska och aggressiva retorik ger näring åt polariseringen i Israel. Detta, i kombination med de aviserade demonstrationerna och protesterna mot att regeringen eventuellt kommer att evakuera husen i Ulpana-kvarteret i Beth El, gör att man kan befara ökade spänningar och slitningar i Israel. Det ankommer då på alla inblandade att verka för besinning, dialog och pragmatism. Jag tycker nog att Burg, i rollen som översvallande idealist, snarare vandrar sanningspredikantens och demagogens väg. Det är ju klatschigt och fräckt att tala om bosättarna som Israels verkliga fiender, men jag känner här lukten av populism.

Burg manar till kamp för att rädda den Gröna linjen, trots att den ju är ett resultat av ett krig och inte kan ses som ett gränsförslag som inte kan ifrågasättas. Men det är sant och rätt att kämpa för tvåstatslösningen. Jag håller således med Burg om målet, men delar inte helt och hållet hans övertygelser när det gäller förslagen/medlen.